Är det slut nu?

U skrev just ett lagom dramatiskt "avslut" i min gästbok... hon påstår att hon kört rent spel mot mig men får konstiga vibbar tillbaka, och nåt om den stora dos ironi som skulle finnas i det faktum att jag umgås med folk jag lärt känna via henne (som hon sen dumpat).

Jag borde inte vara förvånad men jag fattar ingenting. Jag har varit helt blåst när det kommer till käsnlomässig intelligens de senaste dagarna, så jag begriper verkligen inte vad hon pratar om.
Först säger hon att det är kul att jag och hennes gamla flört J har kontakt (ärligt talat tyckte jag mest han var jobbig i början men jag lät honom hållas och nu är vi rätt bra vänner) sen är det stor ironi att jag nämner honom i min fotodagbok.
Och att det med tanke på konflikten hon hade med J (? Nä, det måste vara konflikten med B hon syftar på) är förvånande att jag och Benny kommer så bra överens (det som gått att utröna från gästboken är att han var en utmärkt råttvakt i helgen) men att så länge jag är glad och känner mig rättvist behandlad så är det ju bara bra. Men förvånande?

Hon har minsann försökt ha en schysst dialog på bådas villkor (yes! Låta bli att svara i telefon, på mejl och sms i en månad är precis sån dialog jag vill ha!) men får bara känslan av att jag tycker hon är dum och jobbig och överkänslig.
Tja... jobbig och överkänslig går jag med på. Och okänslig. Men jag har ju älskat henne TROTS det, sådär som man gör med vänner.

Jag har backat flera steg på sistone, ja. Jag har inte hängt över axeln på henne och talat om hur bra hon är, hur mycket jag saknar henne och hur ledsen jag är att det blivit som det är.

Jag har brutit vår tysta överenskommelse om hur det går till mellan oss. Backat och väntat på att hon ska ta ett steg framåt som omväxling.

Troligen är det de konstiga vibbarna hon pratar om.
Är det nån som förstår faran i att tolka in egna budskap i tystnad så är det jag - tro mig. Jag flippar totalt ut numera när folk är tysta, sådär att jag nästan drar ur dem vad de tänker även om de inte vet det själva ens. Bara för att slippa fabulera fritt om vad de kan tänkas fundera på - det blir alltid värsta tänkbara om jag försöker själv liksom.

Men det verkar som om det är slut nu.
Jag känner mig ledsen och missförstådd. Övergiven. Ensam.
Och kanske lite lättad.