Att vara olyckligt kär

Jag har märkt att jag börjat få svårt att riktigt begripa konceptet olyckligt kär. Om man inte tänker sig situationer som mitt ex då, som blev lämnat av mig och fortsatte att vara kär medan jag var tvungen att hålla mig borta från honom för att inte gå under i vår relation. Där snackar vi olycklig kärlek!

Men mellan vänner... att nån kompis till mig som egentligen skulle vilja vara långt mycket mer än kompis skulle vara olyckligt kär, t.ex? (andra, utomstående, gissar på det ibland när vi pratar och jämför relationer)
Varför det?
Jag vet om och uppmärksammar om nån vän är kär i mig, precis som jag talar om ifall JAG är det. Jag har rätt bra koll på var jag har mina vänner, även om jag har en fallenhet för att skämta bort allvaret i känsloprat emellanåt (jag litar på att man bortser från sånt om man känner mig).
Vidare olycklig har jag inte blivit av det.
Snarare tvärtom.
Jag tycker det är ganska skönt att vara kär och få visa det. Även om det inte leder nånvart. Det finns en trygghet i att ha alla kort på bordet.
Har någon människa nånsin mått dåligt av att veta om att han/hon är älskad?

Och framför allt - insåg jag ikväll under en promenad med en av mina äldsta vänner - är jag lycklig över att ha ett förhållande där jag inte riskerar konflikter p.g.a den kärlek som kan finnas mellan mig och mina vänner. Det borde vara en självklarhet att man får vara sig själv i ett förhållande.
Att jag inte kom på det långt tidigare!

Hade jag varit ihop med mitt ex hade jag utelämnat detaljen om att jag hade sällskap på min kvällspromenad. Inte för att det var nåt att ljuga om, utan för att han inte hade hanterat det faktum att jag hade sällskap av en flirtig killkompis.
Älsklingen är bäst. Han kom och gjorde oss sällskap istället! =)