Att säga nej

Jag kom tidigt till insikten att det inte var värt att låtsas vara nån annan för att få tillhöra en gemskap. Jag var hellre ensam på rasterna i skolan än spelade efter andras regler, för att få vara med några som jag ändå inte tyckte speciellt mycket om.

Däremot var det inte förrens i 25årsåldern jag insåg att jag tilläts säga stopp och dra gränser även för personer som jag verkligen tyckte om. Jag behövde inte ställa upp jämt för att vara omtyckt, jag fick dra gränser själv.
Det var en häftig insikt och ibland sa jag nej bara för att jag kunde, även om jag egentligen inte hade nåt emot att göra vad det nu var nån bad mig om (ärligt talat gör jag det fortfarande, men inte lika ofta).
Folk blev sura och irriterade på mig i början - de var ju vana att kunna klampa rakt över mig utan motstånd! Några vänner blev bortsållade - om man nu kan kalla dem vänner när de inte accepterade min nyfunna självrespekt - men de flesta vande sig snabbt.

Och JAG vande mig snabbt - numera är det en sån sak som sitter i ryggmärgen, att känna efter innan jag säger ja till något. Det är lätt att föreställa sig att det är en självklarhet för alla, men tyvärr är det väl inte så.

Utifrån den insikten formades min värdering om att relationer måste gå med plus - att de ska ge mer än de tar, åtminstone på lång sikt. Jag kan inte räkna med att ALLTID få tillbaka mer än jag ger, lika lite som jag alltid kan ge mer än vad jag får. Men på det stora hela sett... vilket väl är problemet - det är svårt att få en helhetsbild av en relation man står mitt uppe i.

Kvar att öva på har jag att lära mig känna igen mina gränser innan jag passerat dem - funkar ofta men inte ibland - och identifiera och oskadliggöra det läskiga pliktmonstret som sticker fram sitt tryne i familjesammanhang.

Just jävlar - på tal om det. Jag MÅSTE verkligen fixa en konfirmationspresent åt systerdottern till helgen!
*gaaaaah*