Jag hade glömt

Eller nästan... jag hade nästan glömt att det finns människor med ett sånt överväldigande lugn att det smittar av sig t.o.m på mig.
De flesta jag umgås med är mer eller mindre som jag. Intensiva, mer eller mindre ettriga. De går i samma takt som jag, jag märker liksom ingen skillnad när jag är med dem och inte. Och jag tycker om att ha det så, skulle alla jag umgicks med vara hellugna skulle jag känna mig obehagligt speedad liksom.
Men det är en så behaglig omväxling att plötsligt finna sig själv indragen i någon annans lugn, bara för en liten stund - även om lugnet stannar kvar inom mig i flera timmar efteråt. För några år sen hade jag blivit livrädd för det, för en person som alltid gör sånt intryck på mig. Små bitar av det finns kvar och jag försöker komma på vad det egentligen handlar om. Varför skulle en liten kvarglömd del av mig - av den kicki jag försöker städa bort, och polera upp de bitar som inte går bort - känna att jag inte tillåts känna så?
Varför skulle det vara farligt?