Jag läser "Socialismen, min vän" av Johan Ehrenberg. Jag gillar honom, inte minst för att han påminner om en alldeles fantastisk svärfar jag hade för många år sen - en jag hade tagit med mig när min relation med hans son tog slut om det hade funkat - men jag känner samtidigt att det inte riktigt är vad jag behöver just nu. Han är så engagerad, så trygg i sin tro. Jag avundas folk som har en tro, vare sig det är en religion eller en ideologi. Jag kan inte tro. Inte sådär starkt att jag verkligen brinner för saker. Åtminstone inte under några längre perioder. Jag är för cynisk. Och alldeles för rastlös. Jag kan på min höjd hoppas, vilket nästan är som att tro fast inte riktigt våga. Eller inte orka. Jag orkar inte engagera mig helt enkelt. Och definitivt inte i världens orättvisor, även om jag önskar att jag hade energi att bry mig om hur arbetarna har det i Japan, Sydamerika eller vad det nu må vara. Just nu känner jag mig ganska nöjd över att jag orkar kliva upp ur sängen och åtminstone göra ett par av sakerna jag tänkt hinna med under dagen.
Jag önskar att jag orkade engagera mig åtminstone i mina vänner. Jag fick reda på idag via omvägar att en god vän tänkte börja med sterioder igen. Och att han injicerat tidigare. Jag trodde det var tabletter - som om det skulle spela nån roll?
Jag önskar att jag kände att nåt jag kan göra skulle göra nån skillnad. Han vet redan vad jag tycker, men HAN ser inga nackdelar. Biverkningar händer bara andra, inte honom.
Jag känner mig uppgiven och orkeslös innan jag ens försökt nåt. Å andra sidan finns det inget att slåss mot. Än. Men börjar han tokträna igen så... ja, vadå? Jag måste ju bry mig även om jag inte orkar... även om det inte hjälper? Eller måste jag? Jag kan inte rädda världen. Men om alla skulle blunda hela tiden, hur skulle det vara?
Usch. Jag har ont i magen och jag tror inte det enbart beror på att jag drack ett glas mjölk till maten (det var aspartam i allt annat). Men faktum är att jag inte orkar bry mig så värst mycket om det heller.
Håller med. När man står där och ser på men kan inget göra vill man hellre kunna sluta bry sig. Men tänk hur det skulle vara då. Kanske kan du varken rädda världen eller din vän. Men jag tror att det är vi blir tomma på känslor som världen verkligen är bortom all räddning. Även om känslorna är jobbiga så är de beviset på att det fortfarande finns något levande kvar.