Nu har Benny tagit upp kontakten igen, som om inget hade hänt. Han "har haft fullt upp på jobbet" bla bla bla. Den klassiska Kicki hade köpt det, blundat för det som varit och gått vidare och bara accepterat de minuspoäng på förtroendesidan han fått. Jag var väldigt frestad att göra det nu med, det har gått ett tag och jag har lugnat ner mig, det KÄNNS inte som en lika stor grej längre nu när jag hunnit bearbeta det lite. Och nu när jag läser hans mejl kan jag se en annan sida, en som inte är anklagande utan snarare konstaterande, att HAN hade handlat annorlunda. Klart han hade, han är en annan person! Men faktum kvarstår - jag BLEV sårad och jag fick ingen som helst respons när jag talade om det. Och varför skulle jag låta honom komma undan med det, utan en chans att reflektera över vad som blev galet, utan möjlighet för oss att fundera på hur vi kan undvika att samma sak händer en gång till?
så jag har suttit länge och formulerat mig, försökt få med mina känslor och reaktioner utan några anklagelser och pekpinnar, och framför allt utan att låta martyrkronan vara med på ett hörn. Den vill ju så gärna! Jag tror det lyckades rätt bra, och nu tänker jag blunda hårt och låta bli att spekulera i vad som händer om han inte möter mig i det här utan väljer att ignorera mig igen. (Aj fan, jag fick visst med en liten smäll på fingrarna om att jag fortfarande väntade på hans insiktsfulla svar på de frågor jag ställde i det där mejlet han ignorerade i två veckor och fortfarande inte svarat på - han började på ny kula i förnekelsens tecken, ju. Nåja. LITE sånt kan han väl få tåla?)
Det finns en gräns där man inser att man har tagit tillräckligt mycket skit. Din borde vara nådd snart om han inte möter dig ens en liten bit på vägen.