Mer social än önskat

Igår var en av Lars kompisar här och åt kladdkaka - och det blev ytterligare en kompis, och trevliga diskussioner om relationer, kärlek, svartsjuka, bokstavsbarn och en massa annat. Sådär jättetrevligt att jag inte ens tänkte på att jag hade tänkt hinna med lite annat under kvällen.

Så ringde Lars telefon ikväll och det var en kompis i Sthlm som råkade befinna sig i trakterna, och kom förbi. Med sig hade hon en kille jag umgicks rätt mkt med på nätet för ett år sen ungefär - det tog en liten stund innan jag placerade honom och då gled han mest bara omkring i bakgrunden och jag var skithungrig och orkade inte vara vidare social så jag lät honom vara och ägnade mig åt maten. Efter en stund säger han "Jag känner att jag har ett visst överläge här - eftersom jag vet vem du är". Som om jag inte skulle känna igen honom, va? *tsss* Jag lät honom bara glida omkring där i bakgrunden för att han verkade vilja det, och inte var lika intressant som min mat. Ju. Fast jag vet inte. Jag fick inget grepp om honom. Inte idag. Jag gjorde slut på min sociala förmåga igår. Kan det verkligen vara så illa?
Det var kul att träffa dem, men ibland känner jag mig totalt asocial. Jag orkar inte MED folk, det är bara så!

Och imorgon ska vi till Lars morsa och käka.
Familjeplikt.
jippi, liksom...