Skolnostalgi

Det är nåt jag aldrig har lidit av. Jag minns alldeles för tydligt utanförskapet för att inbilla mig att det var på nåt annat vis. Men ibland är det inte utan att jag börjar undra...
Jag fick mejl från min labbpartner från gymnasiet, den enda i klassen jag har nån som helst kontakt med - och den uppgår på sin höjd till ett par mejl om året. Han berättade att de två år i rad nu haft "klassfest" med gamla klassen och att de saknade mig, och att han mer eller mindre lovat att ta med mig till sommaren. Till en början blir jag lite förvånad. Hur kan de sakna mig? Jag var aldrig med, kände mig aldrig välkommen, på de fester de hade under skoltiden. Jag umgicks aldrig med dem på helger och kvällar, knappt på dagarna heller eftersom jag ägnade en så stor del av min lediga tid åt vänner och andra intressen att jag tog igen förlorad sömn på luncher och håltimmar... när jag väl var social i skolan var jag det med folk i andra klasser, personer jag hade nåt gemensamt med, förrutom schemat.
Jag vet att jag vanligtvis brukar göra större intryck i en grupp än vad jag inbillar mig, men i det här fallet känner jag inte alls att det stämmer... de KAN inte sakna mig, för jag var aldrig där - inte med det gänget som fortsatte i fyran, vilket är gänget som nu träffas. De jag hade nåt gemensamt med tog studenten i trean allihopa. Utom Magnus då, men vi labbade mest ihop...

Är jag inte det minsta nyfiken på vilka de är idag, vad de gör och hur de är?
Nä, inte nämnvärt. Jag visste inte vilka de var för 12 år sen, så vad har jag att jämföra med? Jag var inte intresserad av deras suparfester då, och jag är det inte idag. Jag är lite fascinerad av de som jobbat inom kemisk industri i tio år, har hus och barn och allt när jag själv inte ens klarar av att bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor och har svårt nog att hålla liv i krukväxter - men jag känner ingen samhörighet med dem tillräcklig för att de ska vara värda min tid.

Det låter lite snorkigt när jag uttrycker det så, men det är sant. Jag finner ingen som helst anledning att återuppleva det utanförskap som utgjorde mitt sista skolår. Kanske är det så att de var så upptagna med sina egna liv att de aldrig märkte att jag inte var en del av helheten (och ska sanningen fram var Magnus det inte heller -det var i det vi fann en gemensam nämnare - men det verkar han ha glömt eller begravt). Jag är inte bitter, bara totalt likgiltig. Det är en helt annan verklighet, en som jag inte varit en del av på så länge att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till den. Eller ens förstå VARFÖR jag skulle förhålla mig till den.
Jag ömsade det skinnet för länge sen, det passar mig inte längre. Och i ärlighetens namn klädde det mig aldrig vidare bra.

Nu går jag bara och funderar på hur jag ska formulera mig i mitt svar till Magnus för att inte låta allt för dryg. HAN är ju kvar i ungefär samma form som då, kvar i S-vall, kvar inom kemiindustrin, med samma tjej som då, samma umgänge. I samma trånga värld som syrran...

Fast det kanske inte är så stor skillnad egentligen, det är nog bara så att jag är så van vid min egen världs väggar att jag inte längre ser dem?