Varje gång mamma ringer känner jag att jag att vi inte har nåt att prata om, men på nåt vis svamlar vi ändå på minst en timme. När vi väl hittat nåt lagom opersonligt ämne att prata om. Vi står varandra inte vidare nära, min mor och jag. Jag har ingen lust att prata med henne om vad som pågår i mitt liv, om mina innersta tankar och sånt - fast jag på nåt vis känner att det är sånt man BORDE kunna prata med sin mor om? Istället halkar vi in på diskussioner om sjukvård, husdjur, böcker och sånt. Men det funkar rätt bra det med. Nån gång i kvartalet sådär.