Osynlig

Hur var du som liten?
Jag var osynlig.
Jo, jag lovar!

Eller nä, kanske inte - men det kändes ofta så.
Allt eftersom jag hittade personer som tyckte om mig för den jag är fick jag konturer och syntes allt mer och även om jag fortfarande kan få känslan av att vara osynlig vet jag att det är sällan man inte lägger märke till mig, om jag inte medvetet går in för att smälta in i bakgrunden för att jag inte orkar nåt annat.

Men idag var jag banne mig osynlig på riktigt igen, åtminstone stundtals.
Jag och min übersnygga kompis Ulrika och hennes pojkvän träffade en kille vi inte direkt umgåtts med på nätet men vi hänger på samma ställen och känner igen varandra - vi träffades av en slump i måndags och eftersom han var trevlig tyckte jag att det kunde vara kul att fika ihop eller så.
Jag SVÄR på att karln emellanåt inte hade märkt om jag och pojkvännen gått därifrån... just då gjorde det inget, jag var aldrig osynlig för Ulrika och det är ju henne jag bryr mig om men i efterhand stör det mig lite eftersom jag inte gillar de minnen känslan väcker.

Jag vill bli sedd.