Ibland säger Lars nåt som låter så JÄKLA mycket som mitt ex (vilket när man tänker efter är en bedrift eftersom han pratar skånska istället för västmanländska) att det är läskigt. Men idag kom jag på att det ju inte alls är mitt ex han låter som, utan som mig - precis som mitt ex gjorde. De har bara fastnat för en del av samma uttryck och utrop.
Rätt skönt att komma på, samtidigt som det leder in tankarna på hur mycket det förflutna betyder för nutiden...
Jag hajar till när min senaste låter exakt som sina föregångare. Bizarrt nog vet han om att han övertagit smeknamn och gudvetvad som mina ex använt på mej, vilket alltså inte hindrar honom alls.