Tamagotchin

En vän kraschade när hennes snubbe dumpade henne.
Alltså på riktigt, hon gick sönder.
För en månad sen ungefär berättade hon för min partner att hon inte ville leva.
Sen dess har vi turats om att ha koll på henne, men hon har ändå funkat som människa.
För en vecka sen kom min partner hem från tre veckor utomlands, bjöd över henne på middag... Och där blev hon kvar. Nån sväng till akutpsyk för samtal och medicin mot psykos, men annars är hon där. Hon nattas, promeneras, matas. Jag har inte en enda gång på den här veckan fått svar på min fråga "Hur mår du?" eftersom jag bara får en rapport om tamagotchins framsteg.

Jag är glad att hon är trygg.
Jag älskar min partner för att han är den där personen som så självklart hjälper.
Och jag är nog faktiskt glad över att hennes närvaro hindrar honom från självdestruktiva mönster (aldrig att han hade varit hemma en vecka utan minst två dejter/kemifikor och en pubträff, annars).

Men rent själviskt - jag är TRÖTT på det här. Jag är trött på att hela tiden behöva väga mina önskemål och behov mot hennes. Jag står tillbaka per automatik, jag frågar inte ens.
Kanske är jag lite avis oxå. Inte på att må så att den graden av omhändertagande behövs. Men på ompysslingen.

Jag är dock glad att hon åker till en vän i helgen när jag kommer upp. Vi äter middag ihop på fredag, jag känner egentligen för att protestera om det med, men jag älskar henne faktiskt så skärp till mig nu bara!

Jag vill bara ha honom för mig själv ett par dygn, det var i pingst vi hade mer än nån timme ihop, och fem veckor sen vi sågs alls. Så jävla dags.

Annars?
Semester och fullkomligt slut på skedar.
Så här nära att gå sönder har jag inte varit på väldigt länge, och det känns inte bättre efter två veckors ledigt... Lite läskigt.