Här är scenerna:
Klockan är 22.45 och jag sitter svettig på en spårvagn genom staden. Jag lyssnar på en glad låt, för jag är glad och oron är bara ett litet fladdrande moln i magropen än. Du är motspänstig, nästan raljant. Hemliga hotellbarer och snabba möten. Jag har hjärtklappning och glädjebubbel och bryr mig inte. Instruerar dig om vägen till baren.
Klockan är 22.59 och de tar sista beställningen. Du har inte kommit, jag beställer ett glas vin och vet inte vad jag ska beställa till dig så jag beställer ingenting. Sätter mig och väntar och du kommer med dina väskor och kramen är kort men doftar gott.
Senare vet jag hur du såg mig: en kvinna som styrt dig dit du egentligen inte ville gå, som sitter ensam med ett glas vin, som väntar på dig av egoistiska skäl medan ditt huvud dunkar och allt känns fel. Jag vet inte att det finns någon annan som just försökt skriva till dig vad du ska göra, som försökt övertala dig till något, som triggat dina reaktioner. Dessa kvinnor som försöker bestämma över dig och kontrollera dig. Jag i baren, din hemliga dejt. Denna kliché.
Och så fanns det inte ens en öl till dig.
You're joking, right?
Nej, baren stängde. Jag visste inte vad du ville ha.
For fucks sake.
Klockan är 23.30 och det lilla molnet är nu en stångande oro. Orden faller platt och möter motstånd. Jag växlar till pladder men ger upp och lägger ner mitt huvud. Jag trodde inte att det gick att avsky mig så mycket som din blick säger och du kollar din klocka gång på gång. Jag måste gå till tåget nu säger du och reser dig. En hastig kram och du tar dina väskor. Jag sitter kvar inspärrad i oron och skräcken. You okay? No I'm really not. En kram till, något längre. It was good seeing you och jag skrattar på det där fruktansvärt torra, arga sättet som man inte ska. Yeah, I almost believe you. Du går och jag dricker ut mitt glas.
Klockan är 00.15 och spårvagnen hem är full av spöken. Jag tänker på vägar ut ur ångesten. Det finns alkohol men jag är redan väldigt full. Det finns atarax men då kommer drömmarna och det är inte tillräckligt snabba. Det finns inte att höra av sig, men det finns kanske att aldrig mer höra av sig? Gapande hål av tomhet.
Klockan är 02.20 och jag sover inte.
I didn't want to see you, skriver du. Varför lyssnade du inte på mig när jag sa det. Du tror att du är huvudkaraktären i nån slags roman men det här är inte en fin historia.
Jag vågar inte svara något och kan inte sova, vågar inte somna. Jag tar allt liggande eftersom det jag gjort mot dig alltid är värre och din ilska är rättmätig. Men det landar djupt i mig. Jag blir lite tystare.