160815
var är mitt pris för att jag överlevde den här helgen? var är mitt pris för att jag överhuvudtaget överlever, come to think of it. eller sånt får man inga priser för, självklart ska man leva. om inte just nu för sin egen skull så för andras. men jag vet inte hur jag orkar. jag vet inte om jag orkar?
min syster gifte sig i helgen. en vigselförrättare som pratade om kärlek och mod och att våga välja den man väljer och jag med en klump i halsen över tanken på personen som inte väljer mig för att han inte vågar. eller inte vill. tanken på att han inte vill är outhärdlig. tanken på att han inte vågar är mer tröstande men gör ingen skillnad egentligen. jag är ändå inte vald.
ni vet hur man ibland säger att man aldrig känt så här, blabla? jag har aldrig känt så här. jag kan inte ens beskriva det. det är som att han är närvarande över och i hela mig. jag älskar honom så intensivt att alla andra människor krymper ner. jag har aldrig varit så fascinerad av vad någon tänker och känner, aldrig velat komma så nära. jag vill inte att det ska finnas minsta tyg emellan oss och allt jag tänker vill jag berätta för honom. istället har jag 22 mils avstånd och är raderad ur hans liv.
så min syster gifte sig och jag dansade med mitt krossade hjärta och drack alkohol och skrev inget till honom förrän klockan passerat tolv och jag formulerade så många fler texter i huvudet men jag tog mina atarax ovanpå vinet och däckade fullständigt i min sovsoffan och när jag vaknade och han hade svarat det bästa av svar kunde jag somna om igen med telefonen fast hållen mellan mina fingrar och nån slags glädje som ändå när det blev morgon var meningslös igen
Idag
Det där var över en månad sen. Det var det sista fina han skrev till mig, efter det bara tystnad eller korta, avvisande ord. Jag har överlevt så många saker jag aldrig trodde att jag skulle ta mig igenom sen dess. Vaknat till så många grå morgnar där det bara är full blåsa eller hunger som får mig ur sängen. Somnat i värre fysisk smärta än jag någonsin känt, vaknat utan smärtan men med en tomhet som döden i bröstet. När allt är slut, vad gör väl det. Vad spelar det för jävla roll.
Det är i alla fall ingen som har dött, sa jag till min administratör när hon för tredje gången hittade mig gråtande vid kaffeapparaten innan de andra kommit och försökte trösta utan att veta vad hon tröstade. Men det är inte sant, för något har dött och jag lite med det. Jag vet att celler inte är en människa, men än har inte den sidan av förnuftet kickat in och jag sörjer som om det vore det. Alla det-kunde-blivit-tankar anfaller mig i grupp när jag är försvarslös och tillsammans med kärleken jag fortfarande känner för han som var mig närmast i världen och sen försvann, är det nästan alltid outhärdligt.
Men ibland inte och det är därför jag fortfarande lever.