ytterligare en dag när jag först är på jobbet, sedan skyndar mig hem, handlar på vägen, kommer hem, släpper ut hundar i trädgården, går in, packar upp kassar, startar jobbdatorn, svarar på några privata mail medan jag väntar på att den ska hitta allt som ska hittas, jobbar på. mr S ringer och frågar vad som är på gång, så att han inte ska missa någonting i min fulltecknade kalender som kräver att han är hemma och passar en valp. det är till lika delar rart och irriterande. rart för att han ändå har en vilja att göra rätt och att han aldrig blir sur för att jag ständigt bokar upp mig på saker och ständigt är på väg någon annanstans, utan han anpassar sig rätt sömlöst och smidigt utan att klaga. men ändå irriterande att JAG liksom ska ta ansvar för att påminna honom om saker som HAN ska komma ihåg. jag har haft samma aktivitet på samma tid och samma dag i minst fem år och ändå står han som ett frågetecken varje måndagskväll och undrar vart jag ska. men jaja. det kunde väl ha varit värre. jag följer kontot "mansbebisar" på instagram och det är ju ingen rolig läsning.
schemat är fullt, fullare, fullast. jag fixar och tricksar med min och andras kalendrar, försöker hitta små luckor, boka nya möten som måste hållas senast denna vecka, knogar vidare, tänker att om en dryg vecka så lättar det. jag visualiserar en onsdagskväll i soffan, inga hundkurser, inga möten, inget jobb. inte denna onsdag men nästa. go go go.