5 dagar på sjukhus

Hemma igen efter en vistelse på sjukhus. Det började förra veckan med ont i halsen. Det var riktigt överjävligt ont så jag insåg att jag ju behövde träffa en läkare å det snaraste. Jag är redan nedsatt av cellgifterna. Så jag ringde, och ringde, och ringde. Helt kört. Vårdcentralen tyckte inte det var något att bry sig om, jag kunde gott vänta till nästa vecka. Onkologen samma sak, inte ett dugg imponerande, men efter ett tag skrev en läkare recept på starka smärtstillande mot smärtan. Men det hjälpte inte det heller.

Dagen efter vaknade jag i full panik och ringde ambulans. Jag har haft gallsten, och det gör ont, men detta var värre. De skickade ingen ambulans. Det kom en bedömningsbil. Men den fantastiska ambulanssjuksköterskan såg genast att det inte var bra. Hon tog med mig i bilen mot reglementet och körde i ilfart till akuten. Rätt in på ett rum, och där och då började det hända saker. De kollade sänkan, den var skyhög. Jag fick dåligt med luft, så de skrev in mig på MAVA. Väl där kom en öron-/näsa-/halsläkare och kikade, och hon blev rätt förskräckt. På det mest trånga stället i luftstrupen var det svullet till 50%, så läget var dåligt. Det bestämdes att jag måste till en riktig ÖNH-avdelning i stället, för att kunna behandla halsen rätt.

Ambulans beställdes, och eftersom jag var så instabil i andningen fick de ta med en läkare i bilen. De körde mitt i rusningstid med blåljus och sirener och plattan i mattan. Sedan snabbt in på rätt avdelning där de kunde börja behandla halsen. Jag fick veta att sänkan var 230, vilket är skyhögt. Dagen efter hade sänkan stigit till 250 så det talades om intubering och IVA, och det var på håret. Jag klarade mig. En dag till så hade det börjat gå ner.

Jag har sedan spenderat 5 dygn där med inhalationer och mycket starka smärtstillande. Infektionen har visat sig vara bakteriell så jag har fått stark bredspektrumantibiotika, inhalationer med adrenalin, smärtstillande sprayer i halsen och höga doser kortison. Det har varit skitjobbigt, men det har börjat gå åt rätt håll.

Idag fick jag klartecken att åka hem. Det kändes lite gränsfall, jag är jäkligt ostadig fortfarande. Men de lovade att ordna en sjuktransport hem, och det kändes ju bra. Så jag blev körd hem till dörren och är nu hemma och försöker landa. Det jag har lärt mig av detta är att jag är löjligt infektionskänslig och minsta lilla infektion kan löpa amok. Jag måste i princip isolera mig så länge cellgiftsbehandlingen håller på. Nästa dos skulle jag få på fredag, men det är förstås inställt. Vi får se när det blir.