Första cellgifterna

Fyra dagar har passerat sedan första behandlingen med cellgifter. Epirubicin och Cyklofosfamid, trevliga grejer. Eftersom jag så lätt blir illamående sattes det in tuff medicin mot illamåendet redan från start, och det verkar ha hjälpt. Jag är dock trött, så fruktansvärt slut i hela kroppen. Jag har också väldigt väldigt ont i armhålan där man opererade ut lymfkörtlarna. PICC-linen verkar vara i sin ordning och jag ska få den omlagd på vårdcentralen på torsdag. Det är dock rätt obehagligt att jag ibland känner slangen i bröstet. Den går in i ena armen, och leds via ett kärl ner mot hjärtat. Oerhört läskigt, men tur att det fungerar. Cellgifterna måste tydligen ges på det sättet då de är kärlretande och inte kan ges direkt i armen.

Smärtan är det värsta just nu, och tröttheten förstås. Jag går fortfarande på Oxynorm och paketet kommer snart att ta slut. Denna gången är det värre ont än vid förra operationen, så jag kommer riva upp himmel och jord om jag inte får hjälp om det behövs. Man ska inte behöva lida när det finns hjälp att få, i synnerhet inte som cancersjuk och nyopererad. Igår började jag ta mina benmärgsstimulerande sprutor, och jag var livrädd att få väldigt ont av dem, men det verkar fungera.

Hur den här resan slutar vet jag inte, men jag vet att jag kommit en liten bit på väg och än så länge står jag upp, om än vingligt. I helgen rök håret så nu har jag kortare hår än jag någonsin haft förut. Om statistiken håller kommer det börja falla om ungefär en vecka. Jag har införskaffat både peruk och massa mössor, men peruken känns mest sådär, så risken är stor att den blir liggande. Känns ändå bra att den finns, i fall att.

Det är tufft för familjen just nu, men jag är väldigt glad att jag inte är ensam i allt detta. Det är rätt kaotiskt hemma, sambon gör allt han kan och orkar, men det hade behövts fler händer. Men så är det, så får det vara just nu.