en tagg

.jag 2021-03-08 06:33 (1 kommentar)
i fredags var det sista jobbdagen för pucko-P. ingen var gladare än jag, och ändå är jag inte jätteglad.

han har ju aldrig haft några höga tankar om mig, vilket gissningsvis beror på:
a. att han har en kvinnosyn som inte är av denna världen och i hans värld så är kvinnor mer någonting som tar hand om hem och barn och som inte har i yrkeslivet att göra.
b. han ansvar att kvinnor som trots det befinner sig i yrkeslivet ska befinna sig i en underordnad position och inte ha någonting att säga till om. typ, det är helt okej att de jobbar inom vård och omsorg, men de ska inte jobba inom industrin i allmänhet och i synnerhet inte i ledande befattningar. motivering: "kvinnor kan inte samarbeta", källa: hans mammas jobb (på riktigt var det vad han svarade när jag frågade vad han grundade sitt uttalande på).
c. när han började fick han uppfattningen att han skulle ha personalansvar för alla utom VD, och efter ett tag fick jag tala om för honom att han inte var min chef och mitt team var inte hans ansvar. det har han haft svårt att smälta.
d. min roll går delvis ut på att styra över väldigt många saker som ingår i hans ansvarsområde, och det tål han såklart inte heller.
e. han har också väldigt svårt att hantera att jag är BRA på mitt jobb, har koll på väldigt många saker, ser till att arbetsuppgifter får ägare, deadlines blir satta, projekt blir slutförda och att inget någonsin faller mellan stolarna. dvs det går inte att småfuska sig fram när man jobbar ihop med mig.
f. det gamla vanliga, män som säger att de uppskattar "ärlighet", "öppen kommunikation" och "raka rör" och sedan blir ultrakränkta för att man tar upp vissa grejer som de helt enkelt inte gör bra.
g. han är en sån som kan snacka omkull folk och är van vid att få sista ordet, men jag låter mig inte snackas omkull och om jag vill så får jag ALLTID sista ordet. och det tål han såklart inte.

okej, så vi har inte varit a match made in heaven, det står ju klart. jag har ansträngt mig för att få samarbetet att fungera, men jag kan ju inte säga att jag upplevt att han har lagt ner motsvarande ansträngning åt andra hållet. däremot har pucko-P varit löjligt fjäskig för vår VD. när han (P) började så tog alla, inklusive jag, emot honom med öppna armar och alla erbjöd sig att hjälpa honom med vad det än kunde vara för att han skulle komma in i rollen på ett bra sätt. men han ville ju inte ha någon hjälp utan han ville göra saker på sitt sätt. vilket också innebar att hjulet skulle uppfinnas om och om igen. sen tog sig vår VD lite honom under sina vingar när det stod klart att pucko-P inte riktigt klarade av sitt jobb. vår VD är rätt speciell, han är oftast väldigt schysst och mänsklig, men hans sociala skills lämnar en del övrigt att önska. tidigare hade han en vapendragare/påläggskalv som delade många av hans intressen, men sen vapendragaren/påläggskalven slutade är det nog lite synd om VD för han har liksom ingen direkt bästis på jobbet.
sen har vi också en rätt speciell organisation som innebär att alla som jobbar här har sina chefer i andra bolag utomlands, så pucko-P:s chef ser ju inte vad vi ser och hör ju bara det pucko-P förmedlar. men i alla fall. plötsligt började pucko-P tillbringa en massa tid inne hos VD, och gick sedan och pratade en massa om vad schysst VD var som delade med sig av alla sina kunskaper och han var verkligen one of a kind och yadayadayada, han betedde sig lite som en valp som fjäskar för alfahanen och vi andra fnissade och himlade med ögonen för det var så extremt TÖNTIGT beteende.

jaha, i fredags var alltså sista dagen och ja, sista dagen jobbar man kanske inte ihjäl sig men de flesta försöker väl i alla fall avsluta lite snyggt. men ja, nu är det ju pucko-P vi pratar om. han hade väl svårt att smälta att en kvinna skulle ta över delar av hans roll, och att hon dessutom fick högre lön än vad han haft (hahaha!), så som "hämnd" (antar jag) så gick han och snackade skit om henne inför den personal som hon skulle ta över ansvaret för. så de var/är ju minst sagt skeptiska och osamarbetsvilliga.

i början av förra veckan hade vi ett överlämningsmöte. då vissa grejer fortfarande hängde i luften bestämdes det att vi skulle ha en kort uppföljning som i fredags. till det mötet dök puckot inte ens upp. vi andra satt där och väntade. "P gick precis förbi i korridoren och sa att han inte kommer", var det plötsligt någon som sa. jamen är det ens någon mening med att ha ett överlämningsmöte när den som ska sluta inte deltar? sa att personen skulle säga till honom och säga att VD krävde det, och då tog det minsann inte ens en minut förrän puckot hade kopplat upp sig.

mötet gick rätt snabbt, sen jobbade jag lite till och sen var det lunch. jag hade hört från andra att puckot skulle bjuda på smörgåstårta, men han hade inte sagt något till mig och jag hade matlåda med mig som vanligt. gick till matsalen, då satt alla redan där och åt smörgåstårta. fick sedan veta att puckot gått runt till ALLA (utom mig då) och sagt att de skulle komma till matsalen 11.30 för då skulle han bjuda på smörgåstårta. i vanliga fall är det ingen som tar lunch tidigare än 12.00 hos oss, men just den dagen var det tydligen superviktigt.
okej, så jag gick in i matsalen, mikrade min lunchlåda, plockade fram tallrik, bestick osv. VILKEN NORMAL MÄNNISKA SOM HELST hade väl sagt "du, det finns smörgåstårta, det räcker till dig också" om det nu skulle vara att man råkat missa att säga till (vilket jag inte tror en sekund på). satte mig och åt och läste tidningen och låtsades som ingenting. av olika anledningar var VD inte på jobbet som planerat i fredags, och då packade puckot ihop typ en fjärdedel av smörgåstårtan och bad en som bor i närheten av VD att lämna den hos honom, för det var ju så viktigt att just VD fick smörgåstårta. RUB IT IN, eller vad? sen fick puckot plötsligt bråttom och bara "ja, tack för den här tiden, ha det bra, hej då" och stack. såklart utan att plocka undan eller nåt efter sig. sen gick vi ner på hans rum, då hade han bara lämnat allting i en enda röra. högar med papper, smutsiga grejer blandat med rena grejer, öppnade och oöppnade kartonger med okänt innehåll staplade på varandra, kul för den som ska ta över liksom.

såatteh, nej, det är ju inte som att han kommer att vara saknad, i alla fall inte av mig. jag har skrattat när jag har berättat detta och sagt att jag tycker puckot är en sån TÖNT, för det tycker jag ju, och jag tycker det mest är komiskt. men samtidigt är det en tagg som gnager. den där gamla taggen som sitter kvar sen den tiden när jag ofta blev exkluderad för att jag inte var tillräckligt...jag vet inte, cool, snygg, häftig, inne. på den tiden när jag dög bara om det inte fanns någon bättre att vara med. på den tiden när jag kunde bli inkluderad genom att klistra mig fast, hänga kvar men kände att det fanns så mycket som jag missade genom alla gånger jag inte var närvarande rent fysiskt, när livet var det som pågick medan jag stod ensam och väntade på folk som aldrig kom och som aldrig hörde av sig.

såklart bryr jag mig inte om ifall jag får äta smörgåstårta till lunch eller inte. det är puckot som gör bort sig, det enda jag har gjort är att vara bättre och smartare än han och det kan han inte tåla, vilket säger avsevärt mer än honom än vad det gör om mig.
men ändå. så sitter det en tagg och gnager. petar och river på såren under ytan, vill att de ska öppnas upp och börja blöda. jag kan visst omhulda min inre fjortonåring, jag har fått bekräftat att många av dom som både slog och frös ut mig i efterhand har kommit på att de tyckte att jag var cool, modig, självständig, "man skulle ha varit som hon istället för att försökt vara som alla andra", var det en som sa till min bror för inte så längesen på tal om hurdan man var i tonåren. och herregud, jag har det ju bra idag.

men ändå? det gnager. det slutar visst aldrig.

LaBonita

Jag fattar precis. Den taggen. Den gör ont.

2021-03-11 20:16:49


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.