Måndag i det nya normala

Jag går upp en stund efter ungarna går upp. Mitt jobb är att hålla mig i bakgrunden, ha lite koll på tiden som en extra försäkring att de inte blir försenade. Finnas där om något skulle behövas. Men annars sköter ungarna sin morgon själv.

När de har åkt borstar jag tänderna, sätter på mig rena byxor. Mjukis byxor av något finare sort. Det är mina nya vardagsbyxor. Jeans är inte riktigt det normala i detta nya normala.
Jag har min svarta teddy-fleece. Vi verkar ha växt ihop, den och jag. Ibland har jag ett linne under. Ibland ingenting. BH är inte heller normalt i mitt nya normala. I teddy-fleecen syns det inte om jag har eller inte, därför skiter jag i det. Har jag någon annan tröja så använder jag BH när jag ger mig ut bland folk. Men hur ofta gör man det i det nya normala? Jag tvättar ju min svarta teddy-fleece. Men den torkar fort och då åker den på igen. Jag tvättar den inte så ofta som jag kanske borde. Men vem märker skillnaden?

Jag tar bilen till vårt lilla centrum. Där sätter jag mig på caféet. En ägg&kaviar-macka och en kopp kaffe med påtår. 53:-, paketpris.
En tidning, gärna en om trädgård, lite fipplande på telefonen. Vid ett litet bord i det nästan tomma caféet. På behörigt avstånd från andra människor. Tappar en bit ägg med kaviar i knät. På mina rena byxor. Torkar bort och inser att jag kommer gå med en fläck på byxan igen. I tvätten ligger de svarta byxor jag hade före dessa. De har också en fläck från ägg med kaviar. Det är klart att det går att ta vatten och tvätta bort det bättre än med en torr servett. Men vem märker skillnaden? Om några dagar ska byxorna i läggas i tvätten för att ersättas av ett par andra svarta byxor. Så det får funka.

Åker hem. Sätter mig i sonens rum, vid hans skrivbord. Där står min jobbdator. 8.30 - dagens första möte. Varje dag. Samma möte. Ibland varar det i 4 minuter. Ibland en hel halvtimme. Oftast någonstans däremellan. 9 - dagens andra möte. Där pratar de om saker som jag för det mesta inte bryr mig om. Det är mina närmsta kollegor som pratar, så det borde intressera mig. Men de är så jävla kassa på att lyfta upp saker som är för allas (eller i alla fall fleras) intresse.
Jag tittar ut genom fönstret.
Det är kanske det bästa i det nya normala. Utanför fönstret pågår våren.
Idag är våren kall. Men solig. Det finns dåliga saker med kalla vårdagar - man känner inte alls i luften att sommaren är på väg. Och man fryser.
Men det finns bra saker med kalla och soliga vårdagar - våren går långsammare. Blommorna slår ut så man hinner uppleva. De står i blom länge. Och när man sitter här, med det digitala mötet malande i bakgrunden och blicken riktat utåt, så ser man att något händer där ute varje dag.
Jag kan inte minnas en vår där jag fått vara med så mycket som denna vår.

Minns för många år sen, i en tid långt borta i ett gammalt normala, då gick jag till en t-banestation på andra sidan skogen varje dag på väg hem från jobbet. Träden var kala. Sen var de kala. Så var de kala. Och vips, utan att man hunnit med något alls, hade knopparna brustit och bladen väcklats ut och man hade missat när det hände.
Det räcker med att man böjer sig för att knyta skorna, så missar man när våren slår ut, sa jag då.

I år har jag sett våren. Och det är det bästa i det nya normala.