Sånt där gravidtrams
Jazzie 2019-12-04 11:05 (1 kommentar)
Jag sitter just och tittar på en youtube där man gipsar en mammamage och händer för att sen göra en ”byst” av det hela.
Först så fnissar jag inombords och rullar med ögonen och tänker ”Jisses, det finns ingen gräns hur mycket man kan vältra sig i det faktum att man är gravid”
Jag hade precis samma rulla-med-ögon-känsla härom veckan när någon sålde sitt exemplar av Ebba Von Sydows gravidbok.
Så stannar jag plötsligt upp i min tanke. Jag inser att jag helt har tappat bort både känslan och minnena från min första graviditet. För även om jag inte gjöt en magbyst, eller gick till fotografen och gjorde en romantisk fotosession med magen i vädret, eller köpte alla kändisars böcker om sin graviditet, så nog vältrade jag mig i min.
Visst var det det största i livet. Ja världen rent av. Inget var mer märkvärdigt än min mage och det som pågick därinne.
Jag borde verkligen inte rulla på ögonen. Eller fnissa inombords. Eller tycka de är fåniga. Eller ens tycka att hur i helvete kan någon ens tänka tanken att köpa Ebba Von Sydow gravid i bokform.
Jag borde glädjas åt det ogenerade tramset. För det är ändå något lyxigt att få vältra sig i en graviditet. Det har inte funnits något så magiskt sen man slutade tro på tomten.
Jag blir uppriktigt ledsen hur tom jag är på dessa känslor. Jag skulle vilja titta på första-graviditet-tokeriet och minnas min egen tramsighet. Men nej. Det är liksom tomt. Visst minns jag min graviditet, men inte allt fånigt jag och min man höll på med (med betoning på jag... jag var enormt gravid och självupptagen i det)
Hur som helst, jag vill sluta fnysa åt människor som befinner sig i bubblan. Det är bara en tråkig inställning och rätt småsint känner jag.
Först så fnissar jag inombords och rullar med ögonen och tänker ”Jisses, det finns ingen gräns hur mycket man kan vältra sig i det faktum att man är gravid”
Jag hade precis samma rulla-med-ögon-känsla härom veckan när någon sålde sitt exemplar av Ebba Von Sydows gravidbok.
Så stannar jag plötsligt upp i min tanke. Jag inser att jag helt har tappat bort både känslan och minnena från min första graviditet. För även om jag inte gjöt en magbyst, eller gick till fotografen och gjorde en romantisk fotosession med magen i vädret, eller köpte alla kändisars böcker om sin graviditet, så nog vältrade jag mig i min.
Visst var det det största i livet. Ja världen rent av. Inget var mer märkvärdigt än min mage och det som pågick därinne.
Jag borde verkligen inte rulla på ögonen. Eller fnissa inombords. Eller tycka de är fåniga. Eller ens tycka att hur i helvete kan någon ens tänka tanken att köpa Ebba Von Sydow gravid i bokform.
Jag borde glädjas åt det ogenerade tramset. För det är ändå något lyxigt att få vältra sig i en graviditet. Det har inte funnits något så magiskt sen man slutade tro på tomten.
Jag blir uppriktigt ledsen hur tom jag är på dessa känslor. Jag skulle vilja titta på första-graviditet-tokeriet och minnas min egen tramsighet. Men nej. Det är liksom tomt. Visst minns jag min graviditet, men inte allt fånigt jag och min man höll på med (med betoning på jag... jag var enormt gravid och självupptagen i det)
Hur som helst, jag vill sluta fnysa åt människor som befinner sig i bubblan. Det är bara en tråkig inställning och rätt småsint känner jag.
Lisasan
Jag minns mina graviditeter som mest jobbiga. Svår foglossning på båda, kunde knappt gå. Graviditetsillamående de la grande. Andra omgången fick jag till och med beviljat taxiresor till jobbet från FK för att jag inte kunde åka kollektivt. Inte för att det funkade heller, men ändå. Och så slutade båda med akutsnitt, det senare alldeles för tidigt. Jag kan bli lite småbitter över det faktum att en del lullar runt på små moln och har sådär fantastiska Instagramvänliga graviditeter. Själv höll jag på att dö. Men, sedan tänker jag att det viktigaste av allt är att mina två småttingar klarade sig, och har nu blivit lite större fantastiska underverk som jag för allt i världen inte vill vara utan. Då bleknar det jobbiga, och hur eländigt det än var så var det värt det. Tusen gånger om.
2019-12-11 14:27:43
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte