2019

För första gången på säkert 20 år skriver jag inte ett brev till mig själv i slutet av året. Det finns inte där, att se framåt med hopp och tillförsikt.
Det låter bittert. Kanske är jag det. Men jag upplever det inte som bitterhet. Jag känner att jag kan inte måla upp en 12-månaders bild i mitt huvud. Inte heller känns det väsentligt att skriva ett brev full av floskler. "Jag önskar hälsa till min familj"
Mitt brev är inget önskebrev. Och vem önskar inte hälsa till sin familj? Vare sig de uttalar det i ett brev eller inte? Det är som det där enormt provocerande FB-inläggen: "Dela om du älskar dina barn"
De som delar såna inlägg tycker jag därmed också idiotförklarar sig själva. Har du inget bättre sätt att visa att du älskar dina barn så är du dum i huvudet. Och har du ett bättre sätt, gör det istället.

Jag är extremt känslig för självklarheter just nu. På jobbet är det som om varenda liten mellanchef har fått självklarhet-hybris. Att säga självklarheter är samma sak som att inte säga något alls.
Och i år känner jag att allt jag skulle skriva i ett brev är självklarheter. Självklarheter som jag inte har kontroll över. Alltså, inget brev.

Men jag ska ha ett nyårslöfte. Det har jag inte haft på många år.

2019 ska jag göra mer av det jag tänker.

För jag tänker så mycket, som inte blir gjort. Det handlar inte om nödvändiga saker, de blir väl gjorda förr eller senare i alla fall. Utan de man vill göra för att det får en att må bra. Träffa vänner. Dricka öl. Ställa till fest. Gå på teater. Göra roliga saker med familjen.
Ja, sånt. 2019 ska jag inte skjuta upp allt till sen. Det är mitt nyårslöfte.

Gott Nytt År på er.