Kärlek

Alltså mitt i allt jobbigt och vemodigt är jag bara så KÄR! I alla fina vänner jag har. I Malin som med sin livsglädje och galenskap och mjukhet lyst upp varje dag sen vi lärde känna varandra. I mina underbara kollegor - Isse med sina filosofiska funderingar och bekräftelser, Pia med sin energi, Carro, Maria, den lite buttre Göran, min briljanta konsult som ser ut att vara 12år. I mina ingressvänner som alltid ställer upp för varandra. Pettsson som aldrig släpper nån nära men samtidigt anförtror mig sånt han aldrig pratat om - och lockar mig till detsamma. Vår bubbla är nåt utom denna värld. Joacim som är den äldsta och mest besynnerliga 17åring jag träffat. Jesper (som han inte alls heter men det roar mig att reta honom) som stabil och fyrkantig som en finsk klippa jordar mig utan att ens vara medveten om det. Han omsorg berör mig, speciellt som han inte är typen jag vanligtvis blir vän med, och tvärtom. Han vill ju ha prydliga människor som vet att föra sig i alla situationer, inte nån som skuttar på stenmurar och plötsligt kan vända sig om mitt i ett samtal för att det promenerar förbi en snygg rumpa. Roger som aldrig kommer berätta vad han känner men inte behöver göra det. Han påminner mig ibland om att jag kan ringa dygnet runt om det behövs, jag replikerar att det aldrig kommer hända eftersom jag inte vill vara till besvär.
Emil som ju varit min familj i fyra år, och hans make som ganska nyligen börjat räkna mig dit och således börjat vara den som initierar kontakt. På måndag när jag är på konferens tar Emil hand om Joel och sover över här nedan maken har hand om deras barn. Och Lena. Som låter mig bo hos henne och hälsar mig hem med en kram och maten färdig. Som älskar att ha fått sällskap i huset och som trots att det är så långt från henne själv bara accepterar allt jag gör, känner och tänker. Hon är kontrastrik, som jag föredrar mina människor.
Sen har vi alla älsklingar som stöttar mig på avstånd. Som aldrig är längre bort än ett mess, ett samtal. Syster som ger mig perspektiv, styrka och kärlek. Paula och hennes värme. Caspol som både stöttar och distraherar och kommer undan med långt mer än jag skulle tillåta från de flesta. 😂
Ja. Jag har glömt folk. Men det är de som finns närmast just nu. Och det är inte så illa. Så mycket kärlek. Så mycket investerade förtroenden. Så jävla häftigt när jag tänker efter. Tillbaka på ensam skoltid. Jag är inte ensam längre. Så länge jag släpper in folk.
Det är så jävla fint!