Dokumentation

Jag fastnade i hypotexter i soffan igår och njöt lite av alla minnen som kom tillbaka. Och tänkte på hur lite av nuet som kommer finnas kvar om femton år eftersom jag sällan skriver på det sättet längre. Tackålov kanske. Om än lite... Historielöst?
Jag sitter på morgonbussen till jobbet. Tittar åt vänster längs göta kanal och tänker på en fin vän som bor en bit bort. En fascinerande gåta som är svår att låta bli att försöka lösa fast jag börjar tro att ingen lösning finns. Vi är vad vi är, vad vi nu är.
Jag tänker på vänner som stöttar mig när jag tillåter dem. På nya bekantskaper jag försöker knyta, med entusiasm men utan allt för stort känslomässigt engagemang innan de kommit en bit. En svår övning, eftersom de där känslorna nästan måste finnas för att frammana entusiasmen.

Ikväll är jag hemma med min unge igen. Det är det finaste.