dagarna går, här händer det inget särskilt. jag är inne i någon form av hormondipp eller topp eller vad det nu kan vara. obalans kanske, eller så är det pms men sånt är inte så lätt att veta längre när ens cykler inte är vad de en gång varit. men just nu känns mycket så himla jobbigt och tungt och motigt och jag känner mig gråtfärdig för ingenting och irriterad över massor av saker. älskar ju till exempel när hundarna vill vara i knät och mysa eller när de kryper ner under täcket och ligger nära och suckar belåtet, men nu får jag nästan panik och bara MÅSTE ALLA KLÄTTRA PÅ MIG EXAKT HELA TIDEN?
annars: jobbar och gnetar, löser problem, får bekräftelse och cred och det är ju fint. men sen har jag fått ett nytt ansvarsområde som hamnat hos mig bara för att andra skött det så himla dåligt, typ. "ge det till '.jag' så blir det äntligen lite ordning och reda med det", tyckte nån höjdare då. så visst, det är ju lite som att komma till ett dukat bord, vad man än gör så blir det bättre än vad ens föregångare någonsin har åstadkommit. men det är rätt tråkiga grejer och det är inte heller jättekul att allt som tidigare gjorts blivit ihopfuskat på en kafferast för att ha något att visa upp för tillsynsmyndigheten, men det finns ingen substans i det och ingenting att bygga vidare på utan allt måste göras om från början. och jag kan inte så mycket om det här, än i alla fall. på fredag ska jag i alla fall på någon informationsträff hos berörda myndighet, det kanske blir lite mer begripligt då. och veckan därpå är det tillsynsbesök och då finns det i alla fall lite riktiga grejer som vi jobbar med, TACK VARE MIG DÅ. men det stör mig att man liksom blir straffad och får överta andras tråk för att man själv är duktig, eller duktig och duktig, för att man tvingar sig att vara disciplinerad och ta tag i saker istället för att skjuta upp dom. det känns lite som i skolan, bara för att man hade lätt för sig och blev klar snabbt så blev man satt att "hjälpa till" med de som var bråkiga och stökiga. och varför känns det alltid så här: om JAG hade gjort likadant så hade det blivit ett jävla liv, men andra kan prokrastinera och hålla på och det får aldrig några konsekvenser, tvärtom. sedan kanske det där jävla livet som jag tror skulle uppstå om jag skulle fallera egentligen bara finns i mitt huvud, det vet jag ju inte och lär aldrig få veta heller eftersom jag alltid levererar.
ja, men annars är det väl...bra? jag har ju egentligen inget att klaga på, det är bara lite allmänt motigt. "du måste ju säga om du mår dåligt", sa mr S igår och jag bara "ja, men jag mår ju inte DÅLIGT" när jag precis hade sagt att jag kände mig gråtfärdig fastän jag inte hade något att vara ledsen över. det var väl en definition av att må dåligt, tyckte han och ja, i och för sig, men det kunde väl ha varit värre, tyckte jag.