Så har vi fått diagnosen

Det är MS.
Nu är diagnosen satt. I två års tid har vårdcentralen tagit blodprover och sagt att det är stress.
Jag önskar verkligen inte min man detta. Men det är ju inget man önskar eller ber om. Antingen är det där eller inte. Och just nu kan jag bara känna ÄNTLIGEN!!
Äntligen har man slutat tramsa runt.
Äntligen har man slutat gagga om stress.
Äntligen GÖR man något.
Äntligen tar man honom på allvar när han försöker berätta att han inte mår bra.
Äntligen.

Min man kan inte riktigt känna så.
Han är ledsen. Låg. I chock. Och långt ifrån att acceptera.
Jag går sönder att se honom i det här läget. Jag vill hålla om honom och ta bort allt som gör honom illa.
Men istället vet jag knappt hur jag ska hålla om honom.

Det har gått en vecka ungefär. Sen vi fick veta. Och varje dag är ett steg framåt.
Vi börjar kunna prata om det. Sakta tar vi in det. På lite olika sätt. Men ändå.
Och så klart kommer vi landa i detta.
Det är ingen dödsdom vi fått. Och även om det både är en kronisk sjukdom och en som kan vara elak som fan så är det inte samma hemska sjukdom det den en gång varit. När inga mediciner fanns.

Men nu vet vi.
Nu kan man börjar göra något. Något mer än att bara ta blodprover och säga ”Ta lite alvedon och vila”