det är rätt motigt just nu. pms-mässigt vet jag inte längre, jag är nog i klimakteriet för min gamla pålitliga 27-plus-minus-två-dagar-cykel är inte längre att lita på. nu är jag inne på dag...50+ någonting, och såklart är jag INTE gravid, hehe, men nu är det svårt att veta, vad är pms, vad är klimakterium, vad är vanlig hederlig irritation över folk som beter sig som idioter? jag vet inte längre. på jobbet känns det ju som att vissa är bortom all räddning, födda i farstun, tappade bakom vagnar och rent ut sagt dummare än tåget. men det får man väl bara försöka förhålla sig till. i morse fick jag bita mig i tungan för att inte ta en hätsk diskussion (läs: vråla rakt ut eller åtminstone fräsa) med mr S angående det lämpliga i att börja dividera om saker med personer som står med bilnycklarna i ena handen och är på väg ut genom ytterdörren som jag tycker att han gör JÄMT. det känns som att jag jämt får stå med ytterkläderna på och svettas i hallen medan han börjar undra vad vi ska ha till middag eller om jag har tänkt på vad vi ska hitta på i helgen eller något annat samtalsämne som lika gärna kan vänta. nej, såklart är det inte jämt. det är inte ens ofta, och i morse stod jag verkligen inte och svettades med ytterkläderna på. men ändå. jag stod med bilnycklarna och en matlåda i ena handen och höll på att sätta på mig skorna och då är det väl inte NÖDVÄNDIGT att komma med ett "har du förresten funderat på...". men jag behärskade mig och mumlade att nej, det har jag inte hunnit tänka på och jagharlitebråttomhejdåvisesikväll.
på jobbet: tja. det går väl sådär. alltså, jag ser verkligen fram mot när alla bitar har ramlat på plats och när jag bara ska få jobba med mitt. men just nu är det inte så, just nu är det fortfarande HELVETISK högsäsong, värre än vanligt eftersom vi har haft ungefär tusen gånger mer haverier och produktionsfel än vanligt och därför ligger back och produktionen går 24/7 för att hinna ikapp. plus att jag fortfarande ligger ofattbart mycket back från den perioden när jag istället för att jobba med mitt fick jobba med produktionsplanering. jag är trött. det är fyra veckor kvar till semestern och utöver det så håller vi på att rekrytera en ny person till "mitt team" som det numera heter. det är en rekryteringsfirma som sköter grovjobbet men det ska ju ändå stämmas träff och intervjuas och tas ställning till.
så jag är sliten. tack och lov att jag var ledig en vecka i slutet av maj och sen när jag kom tillbaks så var det ju en annan som hade tagit över produktionsplaneringen, men hela detta året har ju varit helt galet. jag ser fram mot semestern, för när jag kommer tillbaks från den så är högsäsongen nästan slut.
och så DILEMMAT som jag måste skriva av mig lite om (och kanske få tips och råd). för ett tag sedan avlivade vi S-hunden. det var planerat, han var jättegammal och det var inga konstigheter men såklart ändå jobbigt och sorgligt. så började vi prata om valp, för det är ju ett tomrum att fylla upp. mr S vill ha en stor hund och vi har kikat på en för oss ny ras som verkar väldigt trevlig, i alla fall de individer vi har träffat på. och igår var vi hemma hos en uppfödare som hade fyra såklart helt ljuvliga leveransklara valpar som tumlade omkring och tuggade på ens fingrar och skor och ramlade ihop i en stor hög för att de inte riktigt hade styrsel på sina långa kalviga ben. helt underbart. och ÄNDÅ så kände jag mest när vi åkte därifrån att näää...det här kommer att bli så jobbigt och herregud det blir ju inte en lugn stund med en valp i huset och så ska man fostra och träna och gå på valpkurs och allmänlydnad och yadayada, ÅH VAD JOBBIGT. samtidigt som en annan röst säger herregud vad mysigt med en valp och gud vad spännande med en ny ras och vad kul att liksom få börja en ny resa med en ny hund och träna och gå kurser och jobba tillsammans med nya utmaningar. och båda rösterna pratar ungefär lika högt i mitt huvud och JAG VET INTE HUR JAG SKA GÖRA. jag är liksom inte rädd för att jag/vi inte klara av att fostra en valp, jag drar mig mer för den här perioden innan den är rumsren, när man måste ha koll på den HELA tiden och hela tiden ligga steget före, jag tänker på hur stressigt det kommer att bli att ha den med på jobbet om jag måste gå på ett möte och tänk om de andra hundarna inte accepterar den och det blir bråk. det känns som att jag liksom bara ser problem och inga möjligheter. samtidigt som jag vet att det finns väl INGENTING som är så mysigt som valpmys och valpperioden är ändå försvinnande kort och vi har snart semester och efter semestern kommer valpen att vara närmare fem månader och våra hundar är mentalt sunda och det finns ju ingen anledning till att de inte skulle acceptera en valp i flocken. jag kan liksom inte tänka mig ett liv utan djur och jag tycker att två hundar är en lite väl liten flock, tre är helt perfekt för då kan man göra något med en och så har de andra två sällskap av varandra. och ska man inte säga JA och förlita sig på att det blir bra eftersom allting ändå alltid löser sig på ett eller annat sätt? eller ska man säga NEJ och tycka att man tar ansvar för och är rädd om sig själv på något vis?
herregud, JAG VET INTE. hatar att inte veta. goda råd mottages tacksamt.