När vågorna går höga

Livet snurrar på. Huvudet hänger inte riktigt med.
Jag har blandade känslor vad som händer när huvudet inte hänger med.
Dels tycker jag det är jobbigt att tappa bollar och att glömma bort saker som om de aldrig funnits där.
Samtidigt, det är en sån frihetskänsla när kontrollen försvinner. När man helt plötsligt finner sig själv stående på en plats utan ha en aning om vart jag var på väg och vad jag skulle göra. Eller när någon kommer och pratar med en utan att jag har en aning om vad vi pratar om. Det kan ibland nästan kännas som när man är lite full. Inte snurret som alkoholen ger, utan den där glappen i processerna i hjärnan.

Så jag släpper ner axlarna och åker med.
Min chef blir lite orolig och försöker finnas som stöd. Men jag behöver inte stödet. Det är ingen riktig fara. Det är bara livet jag har efter utbrändheten. Reaktionerna är starkare. Vågorna blir högre. Och jag kan givetvis inte klara mig lika länge i dessa vågor. Men så länge det inte blir långvarigt så är de bara vågor. Slappna av och flyt med. Håll fokus på strandkanten. Känn igen symptomen. Vet vad de betyder. Andas. Alltid andas. Ju högre vågorna är, andas långsammare. Och släpp taget. Inget är egentligen viktigt. Släpp taget och låt det glida undan.

Och så lite händer. När man släpper taget. Förr trodde jag att man skulle misslyckas. Med vad vet jag inte. Vad som helst kanske.
Men det händer inte. Inte en endaste gång har jag misslyckats med något för att jag släppt taget. Och jag har släppt taget rätt många gånger under de 4 år som gått sen jag vaknade den där morgonen och inget funkade som det skulle i kroppen.
Inget händer. Och nästan ingen märker. Alla är så upptagna med att hålla sina egna bollar i luften att de noterar inte att jag låter mina ligga, slappnar av och flyter en stund.
Sen, när jag har andats tar jag i en boll. Tittar på den och gör något. Inte allt, men något.
Ibland räcker det så, sen andas jag igen. Ibland kan jag ta upp en till boll och göra något. Och så slänger jag bollar. När vågorna går höga så slänger jag bollar. Tar upp den och sular den långt bort. Tydligt. Medvetet. Så jag inte behöver gå och oroa mig ifall det är en boll jag har glömt. Jag minns tydligt att jag bestämde mig för att den tänker jag inte göra.

Vad kan det vara för bollar jag slänger iväg?
- Jag slutar gå på ett möte som tar för mycket av min tid utan att jag får något vidare ut av det. Ibland gör jag det officiellt, genom att trycka på decline, meddela ägaren till mötet att jag inte längre tänker delta. Ibland slutar jag bara att gå. Hittills har ingen kommit till mig och uppmanat mig att dyka upp igen.
- Jag bestämmer mig för att jag tänker inte organisera förrådet. Alls. Det får inte ens ligga kvar på min långt-bort-i-tiden-att-göra. För jag har slutat med den listan. Långt-bort-i-tiden finns inte. Ingen vet vad som gäller då. Det finns nu. Och snart. Nu är nu och snart är så långt som mitt minne klarar av. Ibland är det imorgon. Ibland är det en vecka. Sällan så länge som en månad.
- Att inte hoppa in i mailtråden som bombarderar min inbox. Jag bara låter bli. Öppnar inte mailen. Det är ju massor av människor som engagerar sig i frågan. Vad hjälper det om en till hoppar ner i soppan? Förr eller senare kommer någon fram till mig och ger mig en summering och säger vad hen behöver från mig. Och då får hen det.
- Att inte laga den där hyllan som varit trasig så länge. Har det funkat så här länge så kan det funka fortsättningsvis också. Jag behöver inte påminna mig själv om att jag borde göra det.
- Att inte tömma bagageluckan som är full med skärp. Varje gång jag öppnar luckan så tänker jag ”Åh, borde rensa upp det här” Men så bestämmer jag mig att kasta bollen. Skräpet ska få ligga där. En dag, när jag ska in med saker och de inte får plats, då kommer jag lösa uppgiften. Det kommer gå fort, för uppgiften är inte på något sätt svår. Och så är det klart. Tar 5 minuter, istället för alla dessa mini-cykler där tanken att jag ”borde” men inte gör, stjäl energi helt i onödan.

Men alltid andas. I alla lägen. Andas. Och ju högre vågor, desto långsammare andas. Stå still och bara andas om det behövs. Andas tills du faktiskt känner luften i lungorna. Det kan ta många andetag innan den verkligen kommer in.