Äntligen

Jazzie 2018-02-15 19:37 (1 kommentar)
Äntligen har jag börjat blöda ordentligt.
Min första mens kom förra veckan. Först kom det lite svagt. Sen upphörde det helt. Så började det igen efter några dagar. Men fortfarande var det väldigt lite.

Detta är ju min första mens sen missfallet. Läkaren på efterkontrollen sa att det fanns rester kvar och att denna mens kunde bli både kraftigare och längre.
Därför kändes det tungt när mensen denna gång också verkade bli svag.

När den mattades av för andra gången kände jag mig alldeles nere. Det fanns ju rester kvar, varför kommer det inte ut? Jag har inte ens någon mensvärk. Mensen påminner nästan om den jag kunde ha när jag hade hormonspiralen.

Men i förrgår kom så plötsligt fostersäcken ut. Jag var så oförberedd. Läkaren hade pratat om lite rester, när det i själva verket rörde sig om självaste fostersäcken. Den kom ut intakt.
Efter att ha googlat en stund har jag kommit fram till att det verkligen handlar om fostersäcken, och att den i mitt fall var väldigt liten för att haft missfallet i vecka 8.

Fostersäcken rörde upp känslorna ordentligt en vända till. Jag vet inte riktigt varför. För att allt kring detta är känslosamt, antar jag. När fostersäcken väl var ute så började det blöda mer som vanligt. Och idag har jag haft en ganska normal mens.
Jag vill så gärna att det här ska vara klart. Att kännas normal igen.

Pocks

Ja, såklart du vill. Men nu återgår det till det normala. Kroppen städar och gör fint och klart. Synd bara att det tar sån tid. <3

2018-02-21 21:55:41


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte