Det är bara några dagar kvar.
Sambon liknar det vid resfeber. Det är ett bra ord för vad jag känner. Resfeber.
Ja, jag är stressad.
Allt är ordnat. Och det har aldrig varit några stora val. Så jag borde inte behöva vara stressad.
Jag klarar inte av att tänka på andra saker. Blir otroligt störd när människor tar upp annat. På jobbet har jag skjutit över allt in i nästa vecka.
Imorgon ska jag åka till Göteborg över dagen. Det kan vara bra. Får hjärnan pyssla med annat en stund.
På bordet ligger nu en dag-för-dag-planering. Hahaha, så jäkla löjligt. För på den står det saker som "Duscha" och en lista på vilka som ska duscha vilken dag.
Låter det tokigt? Ja, men jag glömde duscha igår, vilket innebar att idag var det torrschampo som gällde när jag skulle till jobbet.
Och jag orkar inte hålla reda på alla andra. Står det nedskrivet på ett papper så kan jag släppa taget. Så, därför... allt står på pappret. Smått och oviktigt. Och lite större och kanske rent av självklart.
Så. Då kan jag andas igen.
Nu är det dags för mig att duscha. Det står på lappen.
(enligt lappen ska jag visst duscha fler gånger denna vecka. Härligt)
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte