alltså, igår kände jag mig helt SKÖR på ett sätt som jag inte riktigt brukar känna mig. kanske en kombination av oro (som peppar peppar tack och lov visade sig vara obefogad) för v*nterkr*ksj*ka, stress över att inte fatta någonting om jobbgrejer och inte ha någon att fråga eller ens bolla med eftersom ingen annan heller fattar (men eftersom det är mitt ansvarsområde så kan jag ju inte bara rycka på axlarna åt det), samt en allmän ovilja att göra något annat än att åka hem och krypa ner under ett täcke men istället vara tvungen att vara med på avtackning av kollegor på kvällen. och så jäveljanuari på det. hade man kunnat stryka en månad ur kalendern så hade januari gärna fått försvinna ur min. mörk och murrig november, gärna. iskall och deppig januari, nej tack.
men ja, jag tog mig ju igenom gårdagen ändå, trots att jag kände mig gråtfärdig större delen av tiden. jag hade ett möte kring en grej som tagits upp som ett stort och återkommande problem i produktionen förra året och där alla DÅ var eniga om att det måste göras något, men nu när vi skulle sätta oss och jobba med det så var det ingen som ville kännas vid att det ens skulle ha varit ett problem. jamen tack för att ni upptog min tid och mina resurser till ingenting då. ibland hatar jag verkligen vår produktionspersonal, de är verkligen urtypen av folk som ropar att vargen kommer. de klagar i högan sky och påstår att saker krånglar "HEEEELA TIDEN" och sen när man går till botten med det så visar det sig att det har hänt EN gång. eller så är någonting jätteproblematiskt och funkar absolut inte och "något måste göras NUUUU" och sen visar det sig att det bara var någon som hade en dålig dag och mest ville gnälla i största allmänhet. och om man inte genast hörsammar deras åsikter utan kanske förhåller sig lite ifrågasättande till tvärsäkra uttalanden som omfattar "alltid", "hela tiden" och "alla tycker att" så heter det genast att "ni på kontoret fattar ju ingenting om hur det är för oss här på golvet". GAAAH.
så det mötet kändes inte så konstruktivt direkt. sedan ägnade jag resten av dagen åt mina mötesprotokoll och handlingsplaner IN ENGLISH och mailade iväg till berörda som ett utkast och frågade om det var något jag hade missat eller glömt. fick svar med ett påpekande som var helt rimligt, men självklart kände jag mig då helt värdelös som inte tänkt på det själv. DET VAR EN SÅN DAG IGÅR.
sen åkte jag hem, bad till gud att mr S' bil inte skulle stå på gårdsplanen (vilket skulle betyda att han blivit sjuk). det gjorde den inte. stressade ut med hundarna och iväg till biblioteket för att lämna tillbaks och hämta nya böcker som jag bittert tänkte att jag inte visste när jag skulle hinna läsa dom. sen tillbaks till stan igen för avtackning av fd kollegor. först hade jag tänkt ta bussen för att kunna ta ett glas vin till maten, men sen tänkte jag NÄÄÄ och att jag ville kunna ta mig hem snabbt som ögat istället för att stå och vänta i evigheter på någon buss i kylan. vi var på en restaurang där vi satt intryckta vid ett långbord i ett hörn och mot en vägg så att man knappt kunde röra sig. maten var okej, miljön sådär, sällskapet rätt tråkigt och det kändes som att jag bara satt av tre timmar. sen åkte jag hem och så ringde min mamma för att oja och oroa sig för väder (hos oss) och (min/vår) bilkörning. hemskt upplyftande, not.
ja, sen gick jag och lade mig och kunde inte sova och nu är det en ny dag och jag sitter på jobbet och är trött, men känner mig ändå lite bättre än igår. eller så känns det lite bättre för att jag har fått gnälla, jag vet inte. nu ska jag jobba.