sitter på jobbet och är så trött. jag har suttit på koncerngemensamt möte i två hela dagar, blivit ombedd att skriva mötesprotokoll och ta fram strategier för grejer jag knappt fattar vad de handlar om ens på svenska, IN ENGLISH PLEASE, och det känns...massivt. plus att min nya chef är ännu sämre på engelska än vad jag är så jag måste typ hjälpa honom också. jag tycker jättemycket om min nya chef som person, men som chef känns det oerhört tveksamt. sån tur då att koncernen har gjort en ny omorganisation och flyttat på delar av mina ansvarsområden rent hierarkiskt så att jag får ytterligare en ny chef att förhålla mig till. jag har inget emot honom heller, däremot kan det ju bli jobbigt att ha två chefer om de inte drar åt samma håll och det är jag inte hundra på att de gör. och även om båda är trevliga och sådär så är deras högsta chefer såna som pekar med hela handen och förväntar sig att man ska släppa allt så fort de vill eller behöver något.
utöver det så var det två personer som slutade vid årsskiftet. man tror ju att folk som slutar ska göra det lite snyggt, avsluta sina ärenden eller åtminstone lämna över på något sätt. men nähä, så tänker tydligen inte alla. så nu sitter jag och en till och ska försöka sätta oss in i grejer vi aldrig har jobbat med. och vi sitter inte ens i samma land så vi får ha förvirrade skypekonferenser där vi inte förstår varandra riktigt. jamen kul.
ja. nu ska jag ta mig samman och försöka tyda två dagars slarviga anteckningar och göra dem till begripliga och överskådliga handlingsplaner IN ENGLISH PLEASE. ikväll ska vi ha avtackning för de där som slutade och jag är ju inte det minsta pepp. fast det värsta av allt är att mr S sa att han "kände sig konstig...undrar om det är något jag har ätit?" och nejnejnej, då drar katastroftankar med v*nterkr*ksj*ka igång som ett brev på posten och stresspåslaget hos mig går upp i nivåer som ligger utanför alla skalor. FAN. försöker tänka lite avspänt att händer det så händer det och då får jag hantera det då och det är ingen mening med att stressa upp sig till max i förväg för någonting som eventuellt kommer att ske, men det funkar ju rätt dåligt eftersom logik och fobi ju väldigt sällan går hand i hand med varandra.
okej, så har jag det. inte helt hundra om man säger så.