En fantastisk semester

Vi hade en underbar semester. Åh vad vi behövde komma bort. Jag kan inte säga vilket värde det hade i det långa loppet. För nu en vecka hemma känns det som stessnivåerna återgått till det normala. Eller möjligen några snäpp upp.

Men där och då. Jisses. Vad underbart.
Inte bara att vara borta. Jag blev helt nyförälskad i min familj. Ungarna var underbara. Min man var tillfreds och underbar.
Jag blev så glad att se hur mina ungar betedde sig. Fungerade. Tyckte. Tänkte. Hade för attityd och inställning. Till det mesta faktiskt.
Jag blev stol. Både över dem, men också över mig och Sambon.

Alla de där gångerna som man funderar hur vida man är en bra förälder. Om ens uppfostringsteknik är bra eller kass. Men när man ser sina ungar positiva, trygga, självständiga, glada och verksamma. Då känns det som att helt jävla fel har jag och Sambon inte haft.

För det är något jag upptäckt med mig själv, som jag inte har tänkt på mycket på.
Jag älskar självständiga människor.
Människor som tror på sig själva. Som gärna kan vara med andra människor, men för att de vill, inte för att de måste.
Och där var vi. En familj på 4. Varje person gjorde lite som den ville, ingen satt ihop med någon annan.
Det betyder inte att vi inte gjorde saker tillsammans. Nej, så klart inte.
Jag låg och betraktade oss ett tag någon dag. Hur vi höll oss inom området, men likt små dankar rullade i väg i olika riktningar och sen efter ett tag hittade tillbaka till varandra. Ut, in, ut, in.

Jag hade trott att Tusse skulle ha det svårt. Hon är så orolig av sig. Trodde hon skulle vara mycket noga var hon hade mig och sen skugga Grodan var han än gick och gjorde. Men så var det inte alls. Och det var underbart att se.