Jobbet suger just nu

På fredag ska jag in och göra ultraljud. Men inte för att kolla om jag har en bebis i magen. Nej, tyvärr inget sånt kul. De ska ultraljuda knölen jag har vid kanten av mitt ärr från kejsarsnitten.
Det är säkert inget farligt, men ändå. Lite jobbigt är det.

På jobbet är det jobbigt. Har hamnat i en rätt oskönt läge där jag känner att jag är mer till besvär än nytta. Det är så många som är stressade och när jag kommer mitt behov av ordning och reda och att det inte går att låt sig drunkna i vad som är viktigt just precis nu så är jag fröken Präktig som inte riktigt ägnar sig åt de "viktiga" sakerna.
Jag å andra sidan anser att om man inte rensar bort allt som är oviktigt (inte samma sak som att lösa oviktiga saker först, utan rensa bort dem) så är det svårt att se vad som finns att göra och i vilken ordning de behöver göras.

Jag orkar inte vara mitt bland dem i deras totala stress. Den smittar av sig och jag mår dåligt av den. För jag tror inte på valen de gör. Jag tror inte på genvägarna de tror sig ta. De skapar röra som ingen annan än dem själva kan vara med och reda upp.
Det är att gräva sin egen grav och göra sig totalt oumbärlig, fast på ett jävligt dåligt sett.

Been there. Done that. Och jag vägrar göra det igen.

Jag tror inte på att skriva att-göra-listor med saker som ändå inte blir gjort. Skriv inte upp det. Det ligger bara där som en dåligt samvete, och inget händer.
Skapa inte en röra som ingen annan kan förstå. Då kan du aldrig få hjälp från någon annan.
Städa undan. Lämna inte massa nästan-färdiga-grejer. Avsluta, städa undan. Det frigör energi att lägga på nästa sak.
Känslan av att ha för mycket göra är mer energikrävande än vad man tror. Och får en att göra mindre.
Två saker gjorda är mer gjort än 15 stenar vända.


Som sagt. Jag framstår som fröken Präktig som fokuserar mer på ordning och reda än det som verkligen brinner.
Jag tror jag ska hålla käften och sköta mig själv och mitt.