Sommar

Jazzie 2017-06-10 21:44 (inga kommentarer)
Sitter i uterummet medans regnet smattrar mot taket. Ute är det sommar. Inne är det lugnt.
Bortsett från en nackspärr från helvetet har dagen varit perfekt. Lugn. Stilla. Nästan lite rastlös. Men en varm promenad med musik tog väl hand om rastlösheten.
På eftermiddagen ville nackspärren inte riktigt hålla sig på en okej nivå. Så då dök jag ner i sjuklådan och hittade fina små piller från huggormen förra året. Och så blev världen alldeles len och mjuk.

Det är något visst med dagar då man inte kan.
Man kan inte fixa i trädgården.
Man kan inte börja lägga ut gångplattor.
Man kan inte gräva i rabatten.
Man kan inte bada.
Man kan inte städa.
Man kan inte plocka.
Man kan inte bära.
Man kan inte handla.

Först känns det frustrerande. Men när man väl når acceptans, då infaller en frid som inte är så vanlig. Inte så att jag vill ha det så här varje dag. Men när jag nu fick den mig given så valde jag att njuta till fullo. Och att vara tacksam för dagen jag fick.

Nu bevattnas mina jordgubbar, ärtor, majs, jordärtskockor, gurka, morot, rödbetor, dill, persilja, potatis, squash, lök och bönor.
Nu växer allt så det knakar. Imorgon slår nästa omgång blommor. Akleja, näva, guldlök. Salvian, riddarsporren och bolltisteln tar fart. Vatten, sol och värme. Livet spirar. Fyller alla vrår.
I holken piper det för fullt. Blåmesens ungar är krävande. Men idag var sädesärlans ungar flygfärdiga och ute på gräsmattan. Det jobbas hårt bland fåglarna.
Ormvråken seglar runt, runt på jakt över ängen. I rapsfälten ligger väl kiden och trycker.

Det är bra så här. När inget egentligen händer. Men allt pågår ändå.
Sommar.

Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte