Down memory lane

Vi pratade om det där att bli mogen ålder. Att förlora den där glansen som fick pojkar och unga män att vrida på huvudet. Att bli osynlig för den manliga omgivningen.

Idag fick jag en liten glimt av en tid från förr. Vi är på jobbet. Den fina pojken är 20 år yngre än jag. Och han står för nära.
Ni vet vad jag menar. Den där stå-nära-som-om-det-råkade. Bara millimeter från varandra.
Hade det här skett på krogen hade det varit solklart. Men nu var det på jobbet och det kan trots allt vara ett rent råkade.

Men det förde mig tillbaka till en tid då detta var ett ständigt närvarande. Då man la ut krokar överallt.
Inte alltid i avsikt att det skulle hugga och leda till något. Det var flörtar. Ett spel. En dans. Det skedde på jobbet. På krogen (så klart) På bussen. Spelade ingen roll. Det kunde vara ett ögonblick. Det kunde vara ett långt utdraget spel.
Jag gillade det som bäst när det var så där subtilt, men ändå tveklöst.

Någon som stod för nära. Eller ett ögonkast som var för långt. Ett fånigt skämt. Eller bara ett rastlöst trampande.
Något litet, som visade ett det var känning på kroken.

Tänk den där gången, då jag för första gången vågade gå från att tråna till att delta.
Under hela högstadiet och gymnasiet ägnade jag tiden att peka ut den snyggaste killen i skolan. Sen ägnade jag resten av tiden att tråna efter honom. Aldrig att jag pratade med honom. Aldrig att jag ens snubblade framför honom. Jag passerade tiden obemärkt. Bara höll utkik efter honom i korridoren mellan klasser och på raster.

Så började jag på Universitetet. Och plötsligt hade jag bara killkompisar. Och de i sin tur hade killkompisar. Och att hänga, snacka och hålla en avslappnad attityd till killar var inte alls så svårt.
Så klev jag in på Kåren. Som var smockfull. Pekade ut den snyggaste killen av dem alla. Och bara en timme in på festen stod jag och skojade och larvade mig för honom. När festen började glesa ut stod vi bredvid varandra och pratade så där oväsentligt som det bara kan bli när man egentligen tänker på annat.
När de allra sista började droppa av stod vi så där lite-för-nära. När jag fick frågan av mina kompisar om jag skulle vara med och dela taxi drog jag på svaret.

Haha, vilken känsla. Jag minns att det svindlade. Hade jag verkligen pekat ut den snyggaste i ett hav av människor, och här stod vi. Och han var krokad på min önskekrok.
Inte bara ett hångel med vem som råkade fastna på mina läppar. Utan den jag pekat ut från början.
Det är mitt bästa och sämsta one-night-stand någonsin. Det var en sån galen triumf. Så overklig. Samtidigt var sexet helt kasst för jag kissnödig utav satan och det fanns ingen toalett där vi befann oss.

Men alla krokarna behövde ju inte leda någonstans. Det var inte alltid det viktigaste. Men just den där känslan att något nästan omärkbart ändå hade korsat gränsen. Och trots sitt nästan omärkbara var det oerhört kännbart.
Förste den där osäkra tanken "Är det vad jag tror?" Sen den mer övertygade känslan. Tills det var alldeles tydligt.

Vad den här lilla 22-åringen menade med sin lite-för-nära vet jag inte. Kanske ingenting. Det är inte så viktigt heller. Jag har inga krokar ute på riktigt. Det var bara minnet det väckte som var lite mysigt att få.
Att få en liten smak från en tid som nu är ganska svunnen. Kanske inte för alltid. Min nyskilda vän är i allra högsta grad mitt uppe i det livet just nu. Men för tillfället är det helt borta ur mitt liv.

Det blev en liten stund för mig innan jag åkte hem och blev mamma till min prinsessa som idag fyller 5 år. Det är en stor liten tjej vi har.