små boxar att kryssa i

så jag är väl på andra cykeln där jag skattar symptom i den där studien jag är med i. och det blir så tydligt. första veckorna, när allt är frid och fröjd. eller alltså, klart man kan vara lite trött ibland, eller brusa upp över något, men det är liksom...normalt, i brist på bättre ord. och sen börjar det långsamt stegras. och i början tänker jag att det är ju inte så farligt, jag kommer nog inte kvala in i studien. det är ju ganska milt. ju.

och sen blir det bara värre, och värre. och värre. och nu vet jag att det är några dagar i helvetet innan jag äntligen får mens. och sen får två veckor av en vettig utgångspunkt iallafall.

och har jag tur kanske jag får testa läkemedel sen.