igår blev en lång dag. jag har ju allt mitt vanliga att sköta, sen sysslar jag tydligen med rekrytering också. jag ringde arbetsförmedlingen i början av förra veckan och hörde om de kunde skramla fram lite lämpliga kandidater istället för A (alltså: hurra! ingen mera A!) och det har ju ramlat in lite ansökningar under tiden som jag var på kurs, så igår fick jag och T sätta oss och gå igenom och se om det var några vi ville kalla till intervju.
men man undrar ju lite: arbetsförmedlingen alltså. när jag pratade med dom var jag ganska tydlig med några saker: vi vill helst att man har teknisk eller naturvetenskaplig utbildning i botten samt någon form av labbvana. inte nödvändigtvis från vår bransch för den är ju rätt smal, men vissa grejer är ju ändå lite samma oavsett vad man jobbar med. plus att vi är ett litet gäng och att vi därför tycker det är viktigt med viss social kompetens. och ja, det har skickats ansökningar som uppfyller dessa kriterier, men även såna som har jobbat med allt mellan himmel och jord UTOM just på labb och det enda som kanske stämmer in är att de gick teknisk linje på gymnasiet för tusen år sen. man undrar ju lite hur de resonerar på arbetsförmedlingen. en sak när man själv annonserar, då kan man ju få vad som helst, men när AF ska plocka ut lämpliga kandidater ur sin databas?
ja, men i alla fall. några intressanta fanns det ju och av dom valde vi ut tre som jag ringde och bokade in på intervju igår. två av dom var jättetrevliga i telefon, den tredje svarade efter tusen signaler med ett "hej". bara hej, inte "hej, det är XX" som man tycker är normalt sätt att svara om det inte är någon man känner och det var det ju inte. jag fick fråga om jag pratade med XX, och hen svarade "ja" och jag sa vem jag var och vad jag ringde ifrån och fick ett "jaha" tillbaks, helt oengagerad och när jag föreslog en tid för intervju så gick inte det för då hade hen "en annan grej" och jag tappade intresset direkt. dels för att jag tycker att man kan bemöda sig med att svara ordentligt i telefon, och sen undrar jag ju hur sugen på jobb man egentligen är om man inte kan engagera sig mer än så. folk är så konstiga.
och på tal om folk då. vi är ju inte så många kvar på jobbet och nuförtiden så har vi lite för stora lokaler. här på labbet är det numera bara jag och M, och nu är ju M sjukskriven så jag är här själv om inte T är här, vilket han nuförtiden är för det mesta för han jobbar med ett labbprojekt. i andra byggnaden sitter det numera tre (eller fyra, beroende på om T är där eller på labbet) personer på nedervåningen och två på ovanvåningen. och då har det varit lite diskussioner kring detta, för den ena personen på ovanvåningen tycker inte det känns kul att sitta helt själv på ett helt våningsplan som hen ofta får göra eftersom den andra personen som sitter där är min chef och han är ofta iväg på olika möten och tjänsteresor och grejer. ja, så då har det diskuterats om det ska flyttas om och bytas rum och i så fall hur och när och med vem, och nu har det till och med bildats en liten projektgrupp kring detta, och nu ska vi tydligen ha någon slags "brainstorming" kring hur det ska sittas i den andra byggnaden, det ska kanske inte vara fasta rum utan kanske ska man testa aktivitetsbaserade arbetsplatser istället och yadayadayada. och jag har hela tiden tydligt och klart sagt att jag inte vill vara med i vare sig den gruppen eller den diskussionen eftersom jag är den som är minst berörd av denna fråga på hela företaget. mitt jobb gör att jag måste sitta i den byggnaden där labbet är och visst, det är kul med sällskap (om de är trevliga, men det är ju M och T) och att ha någon att slänga lite käft med i korridoren, men ärligt talat så kvittar det mig ifall jag sitter helt själv i vår byggnad. och hur folk sitter i den andra byggnaden är väl upp till dom att bestämma, tänker jag. och varenda gång detta tas upp till diskussion och det pratas om att man ska bestämma en tid och sätta sig ner allihop och diskutera och brainstorma så säger jag att gör det ni, jag behöver inte vara med och så förklarar jag varför. men då är det som att det INTE GÅR IN, för jag får hela tiden höra "jamen jag tycker du ska vara med och diskutera ändå" och "det kan ju beröra dig också" och "det kanske ska sitta någon mer ute på labbet" och jag säger att fine, vill någon sitta på labbet så går det jättebra för vi har lediga rum, men MIG spelar det ingen roll om jag sitter där själv eller ej, och därför tycker inte jag att jag måste lägga tid på att vara med i en diskussion, men så ska det dras ett varv till om vem som ska sitta var och när jag säger "jamen jag måste ju ha tillgång till labbet, det är ju inte rimligt att jag ska springa fram och tillbaka mellan byggnaderna, alltså är det inte aktuellt för mig att byta rum eller plats" så får jag ett "nej, det är klart" till svar, men lik förbannat så nästa gång saken förs på tal och jag säger att jag inte vill eller behöver vara med i diskussionen så kommer samma argument IGEN. alltså wtf. vad trött jag blir.
i natt drömde jag att jag var på något slags årsmöte i någon förening, och så var det en man som stötte lite på mig, väldigt subtilt men ändå, men när han inte fick något direkt gensvar (mr S fanns inte med i drömmen, men det fanns ändå något slags motstånd mot att dras med i det här lite flirtiga) så gick han därifrån och sen behandlade ALLA mig som luft, det var som om jag inte fanns och så vaknade jag IGEN med en sån där klibbig känsla av olust som inte riktigt vill släppa. ja ursäkta, det finns ju inget tristare än att lyssna på andras drömmar. men jag kände mig LEDSEN när jag steg upp. nu sitter jag på jobbet och är fortfarande lite LEDSEN utan att ha någon anledning. plus att jag är jävelstressad över allting som bara tornar upp sig. det är rapporter som ska in till myndigheter och instrument som ska kalibreras och projekt som ska drivas och möten som ska hållas och protokoll som ska skrivas och nu landade ett fett cirkulär om förändringar i diskrimineringslagen på mitt bord, för mig att utreda och se om vi som företag påverkas och i så fall hur och vilka åtgärder som ska till. jamen det är kul, det är inte det. det är bara så jävla MYCKET att hålla reda på, så många trådar att dra i och bollar att hålla i luften, MEN DET SKA VÄL GÅ VÄGEN DET OCKSÅ.
well well. nu ska jag gräva vidare i mina högar.