jaha, måndag igen och tillbaks på jobbet igen efter en vecka på kurs och HJÄLP vad grejer det har samlats på mitt bord under den tiden. paniken bara stockade sig när jag klev in på mitt rum och såg saker jag både glömt och förträngt, samt möten och deadlines som verkade ha förökat sig i kalendern. och utöver det: på lördag är det kalas för lille O, jag har lovat att fixa "hulkentårta", vet inte riktigt hur, men har någon slags vag tanke på grön vispgrädde och små hulkenfigurer i plast att sätta ovanpå, fast jag har inga små hulkenfigurer i plast (än). och jag har inte köpt några presenter, varken från mig eller från min mamma, för naturligtvis måste jag fixa presenter från min mamma också eftersom hon inte tycker att hon klarar av det. obs, det är inget fysiskt fel på min mamma, hon är bara lat och bekväm. och det gör mig svinirriterad, lika irriterad som när hon sms:ar tusen gånger och undrar var jag är, åh herregud är jag inte hemma, kör jag bil, är det halt, kan jag höra av mig när jag kommer hem, OCH SEN VILL HON ÄNDÅ INGENTING, bara höra att jag har kommit hem "ordentligt". fan vad jag är trött på det, och är jag dessutom stressad blir det nästan outhärdligt.
jaja. helgen var bra. jag var på massage i lördags och igår gjorde jag ett långkok på en seg gammal nötrulle som blev outstanding. annars låg jag mest och degade i soffan. det är massor av snö och promenaderna är inte roliga. men jag har fått ihop mina målsatta åtta timmar per vecka, ofta mer, trots influensor och snödrivor och kurser och annat som tagit tid och ork och fokus. so far so good.
i natt drömde jag om mitt ex, att vi var ihop igen, att vi bodde ihop. det var långhelg och jag visste på något vis att han planerade att åka till sin gamla stad utan att säga något om det till mig, men jag visste att han skulle göra det, det fanns tågbiljetter beställda i hans namn. och då bestämde jag mig för att lämna honom, bara han gav sig iväg skulle jag byta lås på dörren och sedan skulle det vara över. och så gav han sig inte iväg utan plötsligt hade vi på hans initiativ åkt på någon slags rådgivning på sjukhusets rättsmedicinska avdelning (eh?) och då var han helt plötsligt omtänksam och välformulerad och jätteorolig över vårt förhållande.
den drömmen gjorde att jag vaknade upp med en kletig känsla som jag inte riktigt blir av med. herregud, det där ligger ju över tio år tillbaka i tiden, det borde jag ju kunna skaka av mig som vattendroppar. men nej, det släpper inte. men nu ska jag begrava mig i jobb, om inte annat så hjälper kanske det.