Hejdå vän

Idag tog jag bort en av mina bästa vänner som min vän på Facebook. Främsta orsak för att jag inte riktigt tycker att hon är mycket till vän. Och ännu mindre min bästa vän.

Hon har haft det kämpigt länge. Gått igenom en tung skilsmässa med mera. Vi har pratat en del under den perioden. Mest för att jag ringt. Lite mindre för att hon ringt. Men det är okej.
Hon är den vän som jag vill finnas där för.

Sen i höstas när allt drog igång med Sambon, först IVA med halsen och sen hela jävla öronhistorien så orkade jag inte engagera mig så mycket. Med det sagt betyder det inte att jag inte skulle ha kunnat lyssnat och stöttat om hon hört av sig och behövt det. Men telefonen har varit tyst.
Jag har ringt henne ett par gånger och hon inte svarat. Någon utav gångerna har hon ringt tillbaka, och jag inte kunnat svara.

Fortfarande inget jag skulle bli sur över. Hon kan ju inte veta att vi har ett mindre helvete och en massa oro hemma. Och jag har ju inte berättat något. Så det är okej.

Straxt innan jul la jag upp ett FB inlägg där jag summerade årets alla sjukhusbesök. Vet inte om alla förstod allvaret eftersom jag gärna håller en viss ironi i sånt på FB. Men det fanns folk som i alla fall fattade att det varit en hel del. Min vän lämnade ett hjärta. Bättre än en tumme upp, kanske?
Sen hände ingenting.

När Kent spelade sin sista konsert var vi båda där samtidigt. Men lyckades inte träffas. Då fick hon i text att vi hade varit mycket på sjukhus hela hösten. Jag fick ett hjärta tillbaka.
Hon meddelade också att hennes liv var rätt jobbigt.
Sen hände inget mer.

Jag förstår att hon har det jobbigt. Och kanske har ännu mer hänt än vad jag känner till. Men att det inte finns plats hos henne att fråga mig vad som hänt oss. Och jag begär inte att hon skulle ha superengagerat sig. Men en fråga. Till och med om hon bara gjort det i det där FB inlägget "Oj, vad har hänt?"
Något. Något som visar att hon intresserar sig om något verkar ha hänt mig eller min familj.
Men nej. Ett hjärta. Det är vad hon har att bjussa på.

Nu börjar hösten landa hos oss. Och vi börjar nämna det vi inte ens vågade andas om i höstas, Sambon och jag.
Nu står det klart att vi både gick och tänkte mycket på om det inte skulle gå vägen. Om jag skulle bli ensam kvar med barnen efter det här.
Och hon orkar inte ens bry sig. För hon har fullt upp med sitt eget eländiga liv.

Hon kan inte få heta min bästa vän. En bästa vän måste väl ändå ha något mer att komma med?
Och saken är att jag kanske inte har en bästa vän.
Kanske för att jag själv inte varit en så god och närvarande vän till mina vänner. Det är något jag får jobba på. Men av alla vänner jag har negligerat så är hon den som fått mitt engagemang. Kanske skulle jag kunna ha gjort mer, men jag har gjort och jag har funnits där. Mer för henne än någon annan.
För vi var vännerna som fanns där för varandra.

Nu är väl inte att ta bort någon från FB världens störta statement. Men jag har ingen lust att göra hennes liv värre genom att berätta för henne vad jag tycker och tänker om henne. Men jag orkar inte heller att hon ska finnas omkring mig. Jag behövde ta bort henne för att känna att jag i mig måste ta ett steg och lämna henne till historieböckerna.

Framåt måste jag ta mig en ordentlig funderare över vilken sorts vän jag är till mina vänner. Vilket intresse har jag visat mina vänner de senaste åren? Inte mycket. Och nu måste jag börja vända det.