igår ansökte jag om julledighet mellan den 21/12 och 8/1. hoppashoppashoppas att det blir beviljat. julen ligger ju dumt i år, men jag har sparad semester, 40 timmars orörd arbetstidsförkortning och kanske 150 komptimmar så mig går det ingen nöd på i det avseendet. de där 150 komptimmarna tycker jag dock kan tolkas som att jag har ett fett behov av att vara ledig, så jag hoppas att chefen håller med.
igår var jag hos sjukgymnasten med min arm och fick diagnosen överansträngt bicepsfäste och så en lång förklaring till hur muskelfibrer bryts och läker ihop fel och ställer till det. sen fick jag ett träningsprogram med gummiband som förhoppningsvis ska bryta upp felläkta muskelfiber och lägga dom rätt igen, och lite lagom ont skulle det göra för att det skulle ge effekt, "2-3 på en skala mellan 1 och 10". mysigt. eller kanske inte. sen fick han leta jättelänge i en pärm för att hitta rätt typ av övning, för det här var enligt honom "ingen skada man stöter på varje år", och då var han ändå specialiserad på idrottsortopedi så man tycker ju att en och annan överansträngning borde passera revy, men nä. och prova att googla på "ont i arm/armbåge/armveck" (som jag har gjort som en galning) och nittionio träffar av hundra leder till tennisarmbåge, så det är väl det som är det vanliga. vilket det alltså inte var som jag hade, och det var väl en himla tur för det känns som att om man väl får det så blir man ALDRIG av med det.
och jag tycker redan jag känner mig lite bättre efter att ha kört mina gummibandsövningar igår kväll och i morse, men jag fattar ju SÅKLART att det är inbillning och att så fort går det ju inte. men ändå. det finns hopp och jag har en handlingsplan. det där med att inte veta vad som är fel och därmed inte heller veta vad man kan och ska göra respektive inte göra är nog min sämsta gren.
idag tänker jag mig att jag på lunchen ska åka till ett ställe i närheten där de alltid har 20 % på lego och köpa julklappar till barnbarnen från min mamma, eftersom hon, pensionären med all tid i världen, uppenbarligen inte skäms för att delegera sånt till mig i samma samtal där hon påstår att hon oroar sig över att jag jobbar och stressar för mycket. och det är klart att jag kunde protesterat och sagt nej, men alternativet hade varit så mycket bökigare och omfattat TUSEN jävla samtal som jag faktiskt betackar mig för. ja, sen efter jobbet så ska jag väl åka hem och hugga ved, för det sa sjukgymnasten att det var okej att göra eftersom den rörelsen inte belastar det skadade området. och eftersom vedhuggning i min värld är högsta graden av mindfulness så blev jag löjligt glad över det. så nu ska det huggas. fast först ska det jobbas. over & out.