Post op

Så var operationen över.
Igår åkte vi in tidigt för Sambon var först på listan för dagen.
Jag lämnade honom när de rullade ner honom till operation.

Sen började en lång operation för honom. Och en lång väntan för mig.
Jag åkte hem och jobbade. Vad annars ska man göra? Sitta och bita på naglarna?
Man hade uppskattat operationen till 5 timmar. Och 1-3 timmar på uppvaket.
Jag har hela tiden trott på lite värre. Jag tror inte jag varit inställd på det allra värsta. Men definitivt på något värre än det bästa. Inte för jag rott att det är så det är. Utan för att jag inte skulle klara att vara inställd på det bästa och något annat skulle hända.

Så jag räknade på fingrarna och kom fram till att från 16 kunde jag vara tillbaka på sjukhuset. Jag räknade inte att han skulle vara tillbaka då. Bara att möjligheten fanns.
Sambons föräldrar hade ringt sjukhuset och fått höra att han låg på uppvaket redan vid 14-tiden. Så de packade ihop och åkte till sjukhuset. Jag kom dit som planerat. Tiden gick. På avdelningen kunde man inte säga något om något.
Inte hur operationen gått.
Inte hur han mådde nere på uppvaket.
Inte om det fanns en ungefärlig tid då vi kunde vänta oss honom.

Och tiden gick.
Tick tack.
När klockan var nästan sex höll vi på gå sönder. Va fan hände där nere på uppvaket? Varför kom han aldrig upp? Svärfar fick till slut nog och gjorde ett nytt försök att få reda på något.
Nu lyckades de tydligen kunna ta reda på ett och annat. Hon knappade på datorn och sa
- Ja, nu har han varit vaken i 30 minuter.

30 minuter. Alltså en kvart över fem ungefär. Det är ganska stor skillnad än att han låg där redan vid två.
Då kunde vi slappna av. 30 minuter är inget konstigt. Och inte så konstigt om vi får vänta en timme till.
Och en timme till fick vi vänta.

Precis innan 19 kom han upp. Äntligen!!
Operationen hade tagit över 7 timmar. Normalt stannar doktorn kvar tills patienten vaknar upp. Men den här gången hade operationen varit så lång och så krävande att hon var helt slut när den var klar.
Så Sambon träffade inte henne förrän idag.

Operationen var svår. Men överlag har den gått bra.
Det finns en del saker som tiden får utvisa.
Men han fick åka hem redan nu i förmiddags. Jag var där och hämtade honom.
Plötsligt kan jag andas igen.
För honom tror jag det finns en del oro kvar. Men för mig är det värsta över. För det värsta inte hände.