I väntan på Godot

Nu har vi operationstid.
Men jag kan inte påstå att det känns som en lättnad.

Sambon har svårt att sova. Han växlar bland olika dämpade humör. Men han anstränger sig verkligen för att försöka hålla humöret uppe. Men orken räcker inte riktigt till.

Jag sover dåligt. Medan han vaknar tidigt har jag svårt att somna. Hemma försöker jag vara positiv men det är svårt att veta vad jag ska säga eller göra.
Så jag städar kylen. Tvättar fönster. Vinterstädar uterummet. Tvättar gardiner.

Vi pratar. Men vi är också mycket tysta.
För det mesta tycker jag att vi har det okej. Ibland står jag inte ut. Det kan vara tystnaden. Det kan vara de muttrande svaren. Lite vad som helst.
Känner mig som en jävla barnunge. Det handlar ju inte om mig. Det handlar inte om hur jag mår. Inte just nu.

På jobbet är jag arg. Arg, arg, arg.
Jag har fått en ton som är skarp, kritisk och vass.
Visserligen har vi det kaotiskt på jobbet. Och det pågår väldigt många märkliga aktiviteter som verkar vara rena rama lekstugan om jag själv får tycka. Men jag blir så jävla arg. Och får utbrott på möten.
Jag vet inte hur många gånger jag fått be om ursäkt för att jag går på lite väl hårt eller visar lite väl tydligt brist på tålamod. Jag är ju inte människan med det bästa pokerfejset. Så när jag går omkring och tycker var och varannan är rena jävla idioter så syns det ganska tydligt på mig.

Mamma är orolig och tycker att mitt jobb tar all min kraft. En kraft som jag behöver bättre hemma. Men hemma känns allt så ömtåligt. Ett skitigt kylskåp som blir rent räcker inte. Så om jag inte varvar upp på allt som stör mig på jobbet så kanske jag skriker och har mig över allt hemma.
För jag vill bara skrika. Hela tiden. På allting. Arg är mitt uttryck för känslan rädd.

Så jag är ganska arg människa just nu.