Frontalkrock

Funderar på om det är meningen att jag ska frontalkrocka framöver, bokstavligt talat? För några veckor sedan mötte jag en bil på fel sida av vägen. Jag hann sakta in, men kom mig inte för att tuta. Det gick lite för fort. Och den mötande bilen svängde undan precis i tid. Jag gissar på att en mobil var inblandad. Allt gick fort, och jag var rätt skakig efteråt.

Idag var det dags igen. På väg att svänga ut från dagis. En bil svänger in emot mig på fel sida av vägen. Jag hinner sakta in och stanna innan den tvärnitar mindre än en meter från min front. Inte heller nu tutade jag, det flög liksom inte i mig. Däremot fungerade reflexen att bromsa ordentligt och skärpa sinnena. Tjejen som körde såg ut att titta ner på en mobil i stället för framåt på vägen. Sedan svängde hon undan och jag körde vidare. Egentligen borde jag skällt ut henne. Men det föreflög mig inte just då. Jag var bara oerhört glad att jag med en unge i baksätet lyckades undvika att fronta.

Men allvarligt talat, är det inte lite konstigt, två gånger på några veckor?! Jag är ingen mästare på att köra bil, verkligen inte. Men, folk kör som idioter, så enkelt är det.