Generad till max

Härom dagen la en gammal vän upp en grej på FB. I mina ögon var det upplagt för lite grova skämtsamma kommentarer. Jag började lite lätt, som han svarade på. Inte nödvändigtvis i samma ton som jag, men ton är ju som sagt svårt i skrift. Jag gjorde en reply lite fräckare.
Idag såg jag att han tagit bort vår lilla kommentar-konversation.

Jag blir så galet generad när något skämtsamt inte togs på rätt sätt.
Inte så att man måste göra det. Jag är ingen sån som säger "vaddå, kan du inte ta ett skämt?" Utan jag känner mig generad och dum över att jag inte kunde läsa situationen bättre att här var inte ett sånt skämt lägligt.

Det händer inte speciellt ofta. Så jag lever i uppfattningen att jag för det mesta skämtar rätt okej. Jag skämtar inte alltid grovt, men nästan alltid ironiskt. Jag ordvitsar inte. Och jag berättar inte roliga historier. Jag svarar rappt och ironiskt, och det är min humor.

Min första reaktion är att kontakta någon av våra gemensamma vänner och berätta min sida av historien för att söka bekräftelse att jag inte var ute och cyklade.
Ha! Som om det skulle spela någon roll vad en tredje person tycker. Det är ju BARA vad han tycker som spelar någon roll.

Sambon föreslår att jag ska be om ursäkt.
Och det är väl enkelt. Men det går inte. Jag kan inte. Hade min vän kommenterat, eller messat mig privat och sagt att han inte uppskattade min kommentar hade jag givetvis bett om ursäkt. Men han har ju inte sagt något. Bara tagit bort min kommentar. Jag vet ju inte vad han tänkte och tyckte.
Och jag KAN INTE be om ursäkt på något jag egentolkat. Jag kan det inte.
Kanske något jag borde öva på?