nu är det semester. den inleddes med begravning i fredags. det var fint och hemskt på en och samma gång. fint för att kyrkan var fullsatt till sista sittplats, fint för att det sjöngs nästan så att taket lyfte, fint att prästen höll ett så vardagligt och jordnära tal, precis så som pappa var. fint att det kändes som att vi i familjen och släkten ändå har någon form av band som visar sig i såna här stunder. så, ja, det var en fin begravning. men kvällen och natten och förmiddagen innan var hemska, med en mamma som bara grät och grät och sa att hon inte ville gå. och det finns ju inte precis någon handbok i hur man handskas med sånt, ingen som jag har läst i alla fall. men hon sa i alla fall att hon tyckte det var bra att jag var där, så någon nytta gjorde jag väl ändå även om det inte kändes så.
helgen förflöt i något slags töcken, JAG VAR SÅ TRÖTT. sov middag på soffan i över en timme både lördag och söndag, gick och lade mig vid åtta på kvällen, sov elva-tolv timmar och kände mig ändå inte utsövd när jag vaknade. men det är kanske någon slags reaktion på det som varit, vad vet jag? men nu börjar det väl ändå kännas okej, som att den här förlamande tröttheten börjar ge vika. idag har jag varit och tränat med minsting, det är ny tävling på fredag och då TYCKER MAN JU att sändandet borde funka, fast det är fortfarande något av ett lotteri. innan har han antingen gjort det klockrent eller helt åt skogen, det varit antingen tia eller nolla. nu skulle det som varit en nolla eventuellt kunna räddas upp till en svag femma. så det går ju framåt. så jag chansade och efteranmälde till en tävling här i närheten, vi får väl se hur det går.
och i övrigt är det okej. mr S är och hälsar på sin mamma, jag behövde inte följa med. imorgon ska vi hänga med N och barnbarnen och på söndag ska vi åka till min mamma. nästa söndag ska jag hålla en liten kurs i min rasklubb. annars är det mest lediga dagar, långpromenader, deckare, film och vin. och det kan man ju verkligen leva med.