Vilse

Jag har helt tappat greppet om tiden. Vad hände igår, i förrgår eller för tre dagar sen? En vecka? Jag har ingen aning.
Smärtan i min älskades ansikte skär genom mig som en häcksax, för evigt bevarad i de fina men sorgsna porträttbilder jag tog av honom igår (eller var det i förrgår?). Jag vet att han kommer ta sig igenom sorgen och smärtan men just nu är det ingen tröst för nån av oss.
Känslan av förvirring och övergivenhet hos svärmor när hon berättar hur de sett fram emot att ha hela sommaren tillsammans nu när svärfar slutat jobba. "Vad ska jag nu göra hela sommarlovet?"
Strul och ovisshet med att få ordning på allt (hur får man hem en död make/far från Spanien?) - när kommer begravningen bli, när kan vi åka till min familj i Norrland?
Tonen i älskade Us röst när hon sa att det inte är rättvist, att nån som är så älskad får dö när hon så länge önskat sig det (sluta önska det för fan, JAG älskar och behöver dig!!).

Själv har jag fått en förkylning som egentligen säkert inte är så allvarlig men som allt ser ut nu är jag rätt däckad av den. Alla har sitt sätt att hantera svåra situationer. Själv smiter jag undan som vanligt.
Eller nä, det är inte sant.
Jag har bara inte lärt mig att acceptera att jag säger ifrån än, tror jag. Varje gång jag prioriterar mig själv framför andra känner jag mig som en smitare. Även om jag VET att jag verkligen inte skulle ha orkat med att träffa hela familjen idag så har jag dåligt samvete för att jag stannade hemma... men jag har haft Pi och My myllrande i min nacke hela dan och deras livfullhet gör mig gott, även om den är jobbig ibland. Älskade små yrväder.