fan vad irriterad jag är. för ett par dagar sen frågade jag mr S i förbigående om han hade deklarerat, och det hade han inte och så suckade han djupt över det. jag erbjöd mig att hjälpa honom, men det ville han inte. så idag frågade jag igen, för imorgon är ju sista dagen och det finns ju ingen anledning att vänta till 23.55 med att skicka in den (alltså, det sista sa jag inte, jag bara frågade om han var klar med sin deklaration). och HELVETE vad sur han blev. fattade inte jag hur stressad han var och hur jobbigt det var när jag bara lade sten på börda?
nä, det fattar jag faktiskt inte. om jag hade tyckt att någonting var så sjukt jobbigt att göra och någon hade erbjudit sig att hjälpa en så hade jag väl tagit emot den hjälpen, tänker jag. och dessutom så tycker jag det är lite magstarkt att prata om att man är stressad när man precis varit hemma en hel vecka. för att plugga visserligen, men även om man pluggar åtta timmar om dagen, vilket han inte gör, så finns det ju ändå några timmar kvar att göra annat på. det är inte så att jag tänker spela ut jag-som-jobbar-heltid-och-pluggar-heltid-och-håller-kurser-och-tränar-själv-hinner-ändå-göra-annat-kortet. det är inte det jag är ute efter. vad jag är ute efter är väl egentligen var den nedre gränsen för irritationsutbrott egentligen går. för honom verkar den inte finnas överhuvudtaget.
men jag tänker väl inte säga mer om det, för det är ändå inte lönt. så jag håller mig väl för mig själv istället. det är ju inte jättekul det heller, men det är väl så det är. livet. inte jättekul jämt.