Som ett brev på posten
Jazzie 2016-04-13 21:55 (inga kommentarer)
Så smällde det till.
Jag har fått en kollega som ska ta över mitt jobb. Vi räknar till slutet av den här månaden, sen har han tagit över helt. Men redan nu har han fått sprinta igång en hel del.
Förra veckan var väldigt rörig. Och vi fick båda springa på saker till höger och vänster. Och ägna tid åt att börja introducera honom till jobbet.
På fredagen mådde jag inte så bra. Så jag bestämde mig för att jobba hemma. Hade tänkt att jobba lite grann men ta det ganska lugnt över dagen. Men icke. Mail-lådan fullkomligen svämmade över och telefonen gick varm.
På söndagen skulle ungarna med mormor och morfar i ett antal timmar. Jag och Sambon fick en skön trädgårdsdag.
Det är då det kommer. Fullt ös. Avslut i närtid. Sen lite lugn på det. Då säger det POFF. Ångestattacken kom hård och skoningslös på söndag straxt innan middag.
Som ett litet hjälpmedel började veckan helt avigt. Först en dags kurs. Därefter en VAB-dag. Så idag kom jag tillbaka till jobbet. Helt jävla desorienterad.
Vet inte vilka möten jag varit på. Ingen koll på vad vi pratade om. Eller beslut vi fattade.
Det är inte så att jag helt har blankat ut. Inga minnesglapp eller sånt. Men inget har fastnat. Jag har inte tagit in ett skit.
Men i maillådan ligger endast lästa mail. Och imorgon hoppas jag på något mer ordning och reda.
Det är ju så här. Det går att hålla ihop så länge man måste. Men så fort trycket lättar då smäller det.
Jag har fått en kollega som ska ta över mitt jobb. Vi räknar till slutet av den här månaden, sen har han tagit över helt. Men redan nu har han fått sprinta igång en hel del.
Förra veckan var väldigt rörig. Och vi fick båda springa på saker till höger och vänster. Och ägna tid åt att börja introducera honom till jobbet.
På fredagen mådde jag inte så bra. Så jag bestämde mig för att jobba hemma. Hade tänkt att jobba lite grann men ta det ganska lugnt över dagen. Men icke. Mail-lådan fullkomligen svämmade över och telefonen gick varm.
På söndagen skulle ungarna med mormor och morfar i ett antal timmar. Jag och Sambon fick en skön trädgårdsdag.
Det är då det kommer. Fullt ös. Avslut i närtid. Sen lite lugn på det. Då säger det POFF. Ångestattacken kom hård och skoningslös på söndag straxt innan middag.
Som ett litet hjälpmedel började veckan helt avigt. Först en dags kurs. Därefter en VAB-dag. Så idag kom jag tillbaka till jobbet. Helt jävla desorienterad.
Vet inte vilka möten jag varit på. Ingen koll på vad vi pratade om. Eller beslut vi fattade.
Det är inte så att jag helt har blankat ut. Inga minnesglapp eller sånt. Men inget har fastnat. Jag har inte tagit in ett skit.
Men i maillådan ligger endast lästa mail. Och imorgon hoppas jag på något mer ordning och reda.
Det är ju så här. Det går att hålla ihop så länge man måste. Men så fort trycket lättar då smäller det.
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte