Glömt är glömt

Att inte ha något minne kräver en viss nivå av ödmjukhet. Till livet. Till sig själv. Till sin omgivning. Det är som att stå i ett glashus och man gör bäst i att aldrig kasta sten. Det kommer inte sluta bättre.

Under året som gått har jag glömt precis vad som helst. Jag stoltserar ännu att jag än så länge inte glömt att hämta barnen från dagis. Men det kan ju bero på att jag för det mesta lämnar och om jag ska hämta är det alltid något jag och Sambon stämmer av under dagen. Men man ska aldrig säga aldrig.
Att stå på dagis med två ungar men dagis är stängt. Ja, det har ju hänt.
Att planera semester andra veckor än man sagt till på dagis att ungarna ska vara lediga. Ja, det har ju hänt.
Glömt att man har gjort upp en play-date. Så istället för att åka hem till lekkamrater som stått hela förmiddagen och bakat muffins så åker man till Skansen. Ja, det har ju hänt.

Och det är bara ämnet ungarna.
Sen har vi jobbet.
Inbokade möten som läkare, terapeut, frisör etc. Hemma livet. Inköpslistor.
Livet är fan i mig fullt av kom-i-håg som man kan glömma bort.
Och när det är glömt så är det glömt. Det finns inga mekanismer som räddar en. Och trots att vi idag har fler apparater som kan hjälpa oss att komma ihåg så är det ett helvete att hålla allt uppdaterat. Det går så fort. Så mycket görs upp på stående fot, eller på väg någonstans.

När det är glömt är det glömt. Så när situationen uppstår, och det gör den ju... förr eller senare... då är det läge för lite ödmjukhet. Eller kanske bara mjukhet. Det går inte att ändra, bara agera. Försök lös problemen efter bästa förmåga. Men att gräma sig eller vara elak, mot sig själv eller någon annan kommer inte göra det mer ihågkommet. Glömt är glömt.

Och samma inställning måste finnas där när den som glömt är någon annan.
Så när Sambon upptäcker klockan 20.00 att hans pass gick ut för två månader sen spelar det ingen roll att vi pratade om att han borde kolla passet för någon vecka sen. Det är inte kollat och imorgon 06 går flyget till Tyskland. Det är som det är. Antingen finns det något att göra, och då göra det. Eller så går det inte. Och då går det inte. Efterklok funkar inte.
Så nu har Sambon kört fram och tillbaka till Arlanda. Betalat nästan 800 kronor för ett temporärt pass. Bara några minuter före stängning. Men se. Det gick.

Det är inte alltid lätt. Att vara snäll. Mot sig själv. Eller andra. Men det enda man kan göra. Och jobba på sina rutiner. Men även rutiner kräver att man har ett minne. För det tar ett tag för en rutin att bli rutin. Och fram tills dess måste man faktiskt komma ihåg att göra samma sak om och om igen.

Men det går framåt. Glömt är glömt. Men för varje dag som går blir lite mindre glömt.
Och för det mesta funkar livet ganska bra ändå. Mycket går att lösa. Sambon åker ju trots allt till Tyskland imorgon. Och väldigt få katastrofer inträffar när man glömt något. Man får lite insikt att rätt mycket som man kräver av sig själv inte är livsnödvändigt.