alltså, jag kan nog inte med ord beskriva hur glad jag är att jag och mr S har våra föräldrar på rätt så lagom avstånd och distans, och då menar jag inte bara geografiskt. jag minns hur det var när jag var gift med mister ex, varenda högtid var liksom ett ok att bära, man skulle åka hem till hans föräldrar och äta middag, och då var det inte bara träffas, äta, snacka lite om ditt och datt, dricka en kopp kaffe och sen åka hem igen, utan det var förrätt, huvudrätt, efterrätt, kaffe och kaka och sedan när man satt där halvt medvetslös av mättnad så brukade det bäras in nån jävla gräddtårta som final, och FAN TA EN om man tackade nej. och sen satt man där bland en massa urtråkiga släktingar som man inte kände och som bara pratade om andra urtråkiga släktingar som man inte heller kände, och om man ens antydde att det kanske var dags att tänka på refrängen efter fem-sex timmar så fick man onda ögat. det är definitivt ingenting jag saknar om jag säger så.
sen antar jag att det finns människor som har helt normala relationer med sina släktingar och där umgänge inte sker av plikt och tvång. men så är det ju inte riktigt i min familj och inte i mr S' heller, och jag är glad att vi i alla fall inte har några påsktraditioner att leva upp till, det räcker så väl med julen och födelsedagarna.
ja, sen ser man på facebook hur jättemånga människor som umgås med släkt och vänner just nu i påsk, och här sitter vi i vår ensamhet. OCH JAG ÄR SÅ HIMLA NÖJD MED DET och tänker att herregud vad skönt att slippa umgås med andra. jag lagar mat, dricker vin och surfar lite. mr S spelar tv-spel. hundarna snarkar i soffor och fåtöljer efter en lång dag utomhus.
jag kan inte tänka mig att det skulle vara bättre att göra något annat just ikväll. jag har det bra, jag är lugn och avslappnad och på gott humör. och hälften av helgen återstår. det här är bara så bra.